Utmaningar
Jag är ju ingen tävlingsmänniska, långt ifrån. Men däremot tycker jag om att utmana mig själv på saker.
Jag skulle lätt kunna haka på "16 weeks of hell" eller nån annan sån typ av utmaning och just den skulle vara kul att testa, men då måste man nog ha lite hjälp.
Min Apple watch ger mig med jämna mellanrum små utmaningar som jag försöker klara av.
Just denna månad är det tex att komma upp i ett visst antal träningsminuter för att klara utmaningen för Januari, såklart jag försöker klara det.
Sånt triggar mig att hålla igång. Sen sätter jag små mål själv också. Tex hade jag ju som mål att innan 52 kunna stå på händer. Det klarade jag just på håret. Idag kan jag stå längre och stabilare men det är fortfarande massor kvar innan jag kan stå obehindrat å på alla underlag, så det får jag fortsätta öva på, vilket jag gör. Pandemin har för min del gett mig mer egen träningstid så jag spenderar ganska många timmar ensam i källaren på badhuset där jag övar på såna här knäppa saker mellan mina step, spinning och styrkepass.
Risken när jag klarat ett mål är ju dock att jag lägger ner. Då är jag liksom klar med det och vill göra nåt annat.
Jag å några till Rödå tjejer fick ju för oss en vår för sisådär 10 år sen att vi skulle klara att springa en mil, vilket ingen av oss egentligen hade gjort tidigare.
Vi hittade ett träningsupplägg som byggde på att springa 2 minuters intervaller i början och sakta men säkert kunna löpa en mil på ca en timme efter 10 veckor, vilket vi åxå lyckas med. Vi tränade tre gånger i veckan och det var himla kul att känna att vi blev bättre å bättre.
Vi "firade" med en dag på IKSU spa, och sen har jag inte sprungit en mil en enda gång efter det tyvärr. Det måste finnas mer att bita i med andra ord.
Jag är tjurig när jag väl fått nåt i skallen och då prioriterar jag det. Att "inte orka" eller "idag är jag trött" eller "jag måste städa" eller andra ursäkter finns inte i min hjärna. Det går att prioritera träningen precis som allt annat, så funkar jag. Sen kan det ju såklart hända saker som gör att det inte går alls en dag, men det kommer nya dagar hela tiden att fylla med träning.
Jag petar mentalt in ett träningspass varje dag och sen är det bara att se till at hitta den luckan man behöver. Ibland blir det 15 minuter, ibland mer. Just i min livssituation nu så finns det hur mycket tid som helst. Så har jag funkat hela livet även genom småbarnsperioden. Tid finns alltid nånstans.
i somras började jag fundera på vad jag ska ha för mål till 53 års dagen som är om en vecka lite drygt.
Så det fick bli att komma ner i split!
Spagat har jag som tonåring klarat, men inte nu längre. Men det vet jag att jag kan med lite övning. Split är lite värre. Men skam den som ger sig. Har jag väl fått för mig nånting så är det bara att gå åt det hållet .
Jag är av naturen ganska vig, men det var ändå en bit kvar i november...då såg det ut såhär.
Tidigare var det mer fysiska utmaningar som lockade, men sen jag hittade Yogan för 2 år sen ungefär, så är det mera kroppskontroll och balans jag är ute efter. Det har man nog igen allt eftersom man blir äldre...
Igår var det väldans nära. En vecka kvar.....Måste ändå säga att jag är stolt och nöjd över hur min kropp hänger med på alla knasigheter jag utsätter den för. Jag har ju också en konstant ryggsmärta som inte blir bättre av att vara still, så den smärtan "hjälper" mig att hålla igång varje dag med nånting.
Jag kan säkert pressa ner mig ännu längre nu redan, men man ska ju sitta "skönt" och avslappnat, så det är som sagt några centimeter kvar. Om en dryg vecka får ni resultatet av slutspurten...