Onsdag

Nedräkningen fortsätter....
Snart är det bara 2 dagar kvar till semester och jag längtar! Är så trött å less på typ ALLT!
 
Jag sover jättedåligt, vaknar ofta, är superless på all röra hemma, längtar efter att få ha det fint å städat, men det är ingen idé nu under sommarlovet när det rörs så mycket folk hemma hela tiden. Diskbänken ständigt full å alltid en otömd diskmaskin när man kommer hem. Jag är trött på att plocka å städa efter alla andra å har som helt gett upp. Det får se ut som det gör hemma.... 
 
Det får bli en ordentlig sanering innan nästa helg när Rödå folket kommer, annars får det gro igen.
Jag är trött på att stiga upp på morgonen, trött på att det aldrig är tyst på nätterna, trött på att laga mat, till och med less på jobbet å det brukar jag inte vara. Helt enkelt trött å less på precis ALLT!!
 
Denna semester känns mer behövlig än på många år och jag vet egentligen inte varför. Tror det helt enkelt varit för mycket av allt sista tiden. 
 
Jag märker det tydligt på min tinnitus också, den brusar mer än vanligt å mitt humör går upp å ner och jag drar mig undan mer än vanligt. 
 
Idag är det onsdag, som sagt, och i morse for Jimmy iväg till Fällfors där han ska åka MC på Skellefteå drive center hela dagen.
Det är första gången dom har såna bandagar där å jag hade velat vara med. Tyvärr är det som fel vecka att ta ledigt nu när det är sista veckan jag jobbar innan semestern, och det blev dessutom så kort varsel på dessa dagar så jag fick helt enkelt stanna hemma å jobba istället.
Men det ska bli så kul att höra hur det gått. Kanske ett annat år om det är bättre framförhållning och kanske på en helg eller mitt under semestern att det kan passa bättre för mig å för fler också för den delen. 
 
Men nu knagglar jag mig igenom denna vecka iallafall,  så gott det går, och sen hinner jag förhoppningsvis hämta andan å varva ner ett par veckor innan hösten kommer som inte känns sådär riktigt rolig faktiskt...
Hade ju hoppats på en vecka i solen för att korta ner hösten lite, men så blir det ju inte nu.
Vi får helt enkelt hitta på annat trevligt istället som kan lätta upp den mörkaste tiden.
Men nu är jag sådär pessimistisk igen känner jag. Har ju en hel sommar och semester framför mig att njuta av så jag ska väl inte titta på hösten redan? Men när jag är i detta tillstånd så är det så jag tänker.
Måste försöka styra mina tankar på annat tror jag. Annars blir semestern en enda lång ångest inför hösten å det vill jag ju inte. Jag måste fokusera på att njuta av nuet och det som ligger närmast fram....
 
Jimmy var ut igår å provade skinnstället han lånat för att kunna köra på bana idag. Han skulle dessutom få provköra en riktig ban hoj så det kommer nog att vara en euforisk men väldigt trött man jag får hem ikväll. jag hopas han får en bra dag iallafall. 
 
 
Taggar: Livet;

Syftet med livet är att vara lycklig - Dalai Lama

Jag slutade ju med medicinen ( Sertralin) för snart ett år sen och har mått bara fint efter det.

En bit in på nya året började det gå lite trögt av många olika anledningar.  Jag vet ju av erfarenhet att just våren kan vara lite tyngre, så jag har ju nästan väntat att det ska komma en krasch … dumt att vänta på det, men man har ju ett kroppsminne som ligger å lurar där i bakgrunden nånstans och framför allt en hjärna som stökar till det ibland.

För någon vecka sen började jag känna av den våta filten och även lite tendens till ångest och lite annat sånt, så jag tänkte vara lite smart och stoppa detta innan det gick för långt, så jag inte skulle hamna på botten igen. Nåt jag är rent LIVRÄDD att göra!

Hade ju kvar medicin sen sist så jag tänkte att det kan vara smart att stötta upp allt detta nu med en liten dos Sertralin under en period.

Jag hann äta ett par dagar innan insättnings symptomen startade. Hjärtklappning, darrningar, kryp i benen, rastlöshet, ökad tinnitus och svårt att sova…en känsla av meningslöshet och allt annat som jag INTE vill ha i mitt liv.

Vet ju att det är en övergående period i början på några veckor, men sist jag började med dessa mediciner så kände jag inte av symptomen alls.

Den enda anledningen jag kan tänka mig var att jag DÅ mådde så dåligt att symptomen var samma (eller lättare) som mitt mående i övrigt.

Jag har ju mått så bra senaste året med ”egen medicin” i form av Yoga, rätt träning och mat. Sömnen har funkat klockrent, så varför i hela världen utsätta sig för detta då? EN svacka kan man väl hantera ändå?

Mitt beteende att fly undan så fort det går trögt är jag bekant med. Tjurskallen gäller bara när jag har ett MÅL, inte när jag stöter på svårigheter.

Så…. jag slutade helt enkelt tvärt efter en vecka… Det är ju inte en optimal lösning att äta medicin när man egentligen inte mår dåligt funderade jag. Jag måste ju kunna hantera detta på annat vis. Så det gör jag nu. Biverkningarna var ju fasen värre än själva dippen denna gång, så nej tack för nu i alla fall.

Sviter efter min medicin vecka har jag såklart fått, men jag får skylla mig själv. Medicinen är fantastisk (i alla fall, för mig) när man mår skit, och hjälpte mig att hålla mig flytande när jag mådde som sämst men jag gör ju inte det nu.

Alltid lär man sig någonting.

 Att jobba med sig själv är ju nåt jag i alla fall lärt mig, och att ta hjälp är inget fel om man måste, men uppenbarlige inte när man kommit dit jag är nu.

Nu är resten av kartongen inlämnad på Apoteket återvinning och jag tänker fortsätta jobba med mig själv och ta hand om mig på det sätt jag lärt mig senaste åren.  Kommer det en djupare svacka framöver ska jag ta mig en ordentlig funderare innan jag gör nåt sånt här på impuls…

Nu är jag ”ren” igen och de känslor jag känner har inget med medicinen att göra.

En erfarenhet rikare på kuppen.

Detta är ju ren lycka. När tjejerna kom och "kidnappade mig" på jobbet och bjussade på middg på min födelsedag.
Just nu är detta den enda medicin jag behöver för att må bra. Jag får så mycket glädje och energi tillbaks av dessa två, så jag kan leva på det! 
Alla år man slitit och uppfostrat, sovit lite och gnatat och gnällt, kämpat och stöttat.... då är detta verkligen belöningen!
Dessa två plus alla andra i min fina familj och alla mina fantastiska vänner. Bätre medicin går inte att hitta! 

 

 

Taggar: ADHD/ADD, Diagnoser, Livet, Psykisk ohälsa;

Puffa kuddar

Ja det va bara ett litet tillägg till förra inlägget, som kom att handla en del om mitt "puffande av kuddar". De va inte det som var tanken när jag började skriva, men det är inte alltid det blir som jag tänkt när jag börjar har jag märkt!
 
Dels: Jag vill bara poängtera att jag inte alls har nåt emot att städa å greja med tvätt för det har jag som själv tagit kommandot över hemma och de tycker jag är både rogivande, kul och tillfredställande.
Det är de dagliga småböket som stör mig ( som förmodligen många andra med min "typ av ögon"  ) att kläder inte hittar till tvättkorgen av sig själv, eller handdukar som ligger på golvet å disk på diskbänken som inte hittar till diskmaskinen. Påsar, kläder  och väskor som strösslas överallt i huset.
Det gör mig oftast inte så mycket ( förrutom dedär med diskmaskinen som är som en issue hos mig)  men nu när jag är trött rent allmänt så kan jag rent GÅ I TAKET när ingen annan verka bry sig om de "dagliga" plockandet. 
 
Dels: Jag har noterat  min rädsla att det ska bli lite sjukligt med ordningen hemma. (därav mina övningar på att lämna saker i oordning) .
Min gamlaste svärmor ( barnens farmor ) hade ju en förmåga att vara millimeternoga med allt och då fatta jag inte hur hon kunde ens bry sig i alla småsaker som inte var i ordnig hemma. Men hon hade uppfostrat 8 barn och levt ett ganska tufft liv som många Tordedalskvinnor gjorde då. Jag vet ju inte hur noga hon var på den tiden, men när jag lärde känna henne va det noga med städningen. rutiner mm hon bara gick an å plockade, städade och grejade med sånt som jag då kunde tycka var helt onödigt. men nu förstår jag gjejen.
 
 
Att ha kontroll! 
Att ha kontroll är ju en ganska stor del av mig, å då är det ju inte så svårt att fatta att jag även vill ha kontroll hemma. Jag hade det tidigare ( minns jag) men under åren med barnen har det inte varit så lätt även om jag tuktade mina tjejer till att hålla en viss ordning.
Jag minns att jag gick i strejk nångång i Rödå å bara helt slutade plocka å springa före och efter. Jag meddelade högtidligt "Nu går mamma i strejk"  ( gällde även Peter) och det blev fakiskt resultat. 
Jag har inte kunnat ha den kontrollen sen jag flyttade till Burträsk eftersom vi flyttade in i en annan familj med en helt annan syn på detta ämne. Så nu när det bara är jag, Jimmy å Petter kvar, så vaknar dessa kontrollbehov till liv igen och det är DET jag inte vill...
Jag vill inte bli en sån som stannar hemma å sorterar bestick istället för att göra roliga saker, eller vill inte heller vara den ( som jag faktiskt är) som inte kan slappna av i soffan förrän allt är tip top. DET måste jag försöka ta kommando över.
Visst, fint vill alla ha, men det får va nån form av gräns på det hela. 
Jag vet att jag pratade med mamma om detta för en massa år sen. För jag tyckte alltid vi hade det som rörigt hemma, tills vi tog ett ryck å städade som tokar..Men hon sa åxå att hon fått lära sig att inte bry sig om det sen hon träffade pappa.... Eftersom han inte var van denna ordning. Så det är en vanesak med andra ord..... 
Men det går ju inte att komma ifrån att jag mår som bäst när allt är puffat å klart och jag mår inte alls bra när det är stökigt....
Å det är lättare att avkontrollera mig än att få de andra i hushållet att börja puffa kuddar på samma sätt som jag när dom helt enkelt inte har samma ögon som jag!
 
Nog om detta. Nu är iallafall huset städat efter konstens alla regler och från nu ska jag försöka att inte låta mig påverkas av alla hårstrån som ligger fel...
 
AH!!! en stilla fröjd för mitt öga och min själ, när det ser ut så här överallt i huset.
Allt är puffat, i ordning, snyggt, rent å fint...
Sen räcker det att nån lägger sig i soffan å kastar runt med kuddar å filtar å lämnar ett par sockor på golvet å lite matrester på bordet.... Ja, ni fattar 
 
 
 
Taggar: Diagnoser;