Syftet med livet är att vara lycklig - Dalai Lama

Jag slutade ju med medicinen ( Sertralin) för snart ett år sen och har mått bara fint efter det.

En bit in på nya året började det gå lite trögt av många olika anledningar.  Jag vet ju av erfarenhet att just våren kan vara lite tyngre, så jag har ju nästan väntat att det ska komma en krasch … dumt att vänta på det, men man har ju ett kroppsminne som ligger å lurar där i bakgrunden nånstans och framför allt en hjärna som stökar till det ibland.

För någon vecka sen började jag känna av den våta filten och även lite tendens till ångest och lite annat sånt, så jag tänkte vara lite smart och stoppa detta innan det gick för långt, så jag inte skulle hamna på botten igen. Nåt jag är rent LIVRÄDD att göra!

Hade ju kvar medicin sen sist så jag tänkte att det kan vara smart att stötta upp allt detta nu med en liten dos Sertralin under en period.

Jag hann äta ett par dagar innan insättnings symptomen startade. Hjärtklappning, darrningar, kryp i benen, rastlöshet, ökad tinnitus och svårt att sova…en känsla av meningslöshet och allt annat som jag INTE vill ha i mitt liv.

Vet ju att det är en övergående period i början på några veckor, men sist jag började med dessa mediciner så kände jag inte av symptomen alls.

Den enda anledningen jag kan tänka mig var att jag DÅ mådde så dåligt att symptomen var samma (eller lättare) som mitt mående i övrigt.

Jag har ju mått så bra senaste året med ”egen medicin” i form av Yoga, rätt träning och mat. Sömnen har funkat klockrent, så varför i hela världen utsätta sig för detta då? EN svacka kan man väl hantera ändå?

Mitt beteende att fly undan så fort det går trögt är jag bekant med. Tjurskallen gäller bara när jag har ett MÅL, inte när jag stöter på svårigheter.

Så…. jag slutade helt enkelt tvärt efter en vecka… Det är ju inte en optimal lösning att äta medicin när man egentligen inte mår dåligt funderade jag. Jag måste ju kunna hantera detta på annat vis. Så det gör jag nu. Biverkningarna var ju fasen värre än själva dippen denna gång, så nej tack för nu i alla fall.

Sviter efter min medicin vecka har jag såklart fått, men jag får skylla mig själv. Medicinen är fantastisk (i alla fall, för mig) när man mår skit, och hjälpte mig att hålla mig flytande när jag mådde som sämst men jag gör ju inte det nu.

Alltid lär man sig någonting.

 Att jobba med sig själv är ju nåt jag i alla fall lärt mig, och att ta hjälp är inget fel om man måste, men uppenbarlige inte när man kommit dit jag är nu.

Nu är resten av kartongen inlämnad på Apoteket återvinning och jag tänker fortsätta jobba med mig själv och ta hand om mig på det sätt jag lärt mig senaste åren.  Kommer det en djupare svacka framöver ska jag ta mig en ordentlig funderare innan jag gör nåt sånt här på impuls…

Nu är jag ”ren” igen och de känslor jag känner har inget med medicinen att göra.

En erfarenhet rikare på kuppen.

Detta är ju ren lycka. När tjejerna kom och "kidnappade mig" på jobbet och bjussade på middg på min födelsedag.
Just nu är detta den enda medicin jag behöver för att må bra. Jag får så mycket glädje och energi tillbaks av dessa två, så jag kan leva på det! 
Alla år man slitit och uppfostrat, sovit lite och gnatat och gnällt, kämpat och stöttat.... då är detta verkligen belöningen!
Dessa två plus alla andra i min fina familj och alla mina fantastiska vänner. Bätre medicin går inte att hitta! 

 

 

Taggar: ADHD/ADD, Diagnoser, Livet, Psykisk ohälsa;

Puffa kuddar

Ja det va bara ett litet tillägg till förra inlägget, som kom att handla en del om mitt "puffande av kuddar". De va inte det som var tanken när jag började skriva, men det är inte alltid det blir som jag tänkt när jag börjar har jag märkt!
 
Dels: Jag vill bara poängtera att jag inte alls har nåt emot att städa å greja med tvätt för det har jag som själv tagit kommandot över hemma och de tycker jag är både rogivande, kul och tillfredställande.
Det är de dagliga småböket som stör mig ( som förmodligen många andra med min "typ av ögon"  ) att kläder inte hittar till tvättkorgen av sig själv, eller handdukar som ligger på golvet å disk på diskbänken som inte hittar till diskmaskinen. Påsar, kläder  och väskor som strösslas överallt i huset.
Det gör mig oftast inte så mycket ( förrutom dedär med diskmaskinen som är som en issue hos mig)  men nu när jag är trött rent allmänt så kan jag rent GÅ I TAKET när ingen annan verka bry sig om de "dagliga" plockandet. 
 
Dels: Jag har noterat  min rädsla att det ska bli lite sjukligt med ordningen hemma. (därav mina övningar på att lämna saker i oordning) .
Min gamlaste svärmor ( barnens farmor ) hade ju en förmåga att vara millimeternoga med allt och då fatta jag inte hur hon kunde ens bry sig i alla småsaker som inte var i ordnig hemma. Men hon hade uppfostrat 8 barn och levt ett ganska tufft liv som många Tordedalskvinnor gjorde då. Jag vet ju inte hur noga hon var på den tiden, men när jag lärde känna henne va det noga med städningen. rutiner mm hon bara gick an å plockade, städade och grejade med sånt som jag då kunde tycka var helt onödigt. men nu förstår jag gjejen.
 
 
Att ha kontroll! 
Att ha kontroll är ju en ganska stor del av mig, å då är det ju inte så svårt att fatta att jag även vill ha kontroll hemma. Jag hade det tidigare ( minns jag) men under åren med barnen har det inte varit så lätt även om jag tuktade mina tjejer till att hålla en viss ordning.
Jag minns att jag gick i strejk nångång i Rödå å bara helt slutade plocka å springa före och efter. Jag meddelade högtidligt "Nu går mamma i strejk"  ( gällde även Peter) och det blev fakiskt resultat. 
Jag har inte kunnat ha den kontrollen sen jag flyttade till Burträsk eftersom vi flyttade in i en annan familj med en helt annan syn på detta ämne. Så nu när det bara är jag, Jimmy å Petter kvar, så vaknar dessa kontrollbehov till liv igen och det är DET jag inte vill...
Jag vill inte bli en sån som stannar hemma å sorterar bestick istället för att göra roliga saker, eller vill inte heller vara den ( som jag faktiskt är) som inte kan slappna av i soffan förrän allt är tip top. DET måste jag försöka ta kommando över.
Visst, fint vill alla ha, men det får va nån form av gräns på det hela. 
Jag vet att jag pratade med mamma om detta för en massa år sen. För jag tyckte alltid vi hade det som rörigt hemma, tills vi tog ett ryck å städade som tokar..Men hon sa åxå att hon fått lära sig att inte bry sig om det sen hon träffade pappa.... Eftersom han inte var van denna ordning. Så det är en vanesak med andra ord..... 
Men det går ju inte att komma ifrån att jag mår som bäst när allt är puffat å klart och jag mår inte alls bra när det är stökigt....
Å det är lättare att avkontrollera mig än att få de andra i hushållet att börja puffa kuddar på samma sätt som jag när dom helt enkelt inte har samma ögon som jag!
 
Nog om detta. Nu är iallafall huset städat efter konstens alla regler och från nu ska jag försöka att inte låta mig påverkas av alla hårstrån som ligger fel...
 
AH!!! en stilla fröjd för mitt öga och min själ, när det ser ut så här överallt i huset.
Allt är puffat, i ordning, snyggt, rent å fint...
Sen räcker det att nån lägger sig i soffan å kastar runt med kuddar å filtar å lämnar ett par sockor på golvet å lite matrester på bordet.... Ja, ni fattar 
 
 
 
Taggar: Diagnoser;

Trögt

Den senaste helgen föregicks ju av en hel del planerande av mig och Jennie som var lite av anledningarna till resan. Bland annat så hade jag sammanställt en massa bilder på alla tokigheter vi gjort senaste 8 åren. De blev en hel del det ska jag säga. Till bilderna skulle man försöka minnas vilket år det var samt vart och varför.Det var svårare än jag trodde. Man minns knappt själv vad man varit med om uppenbarligen. 
 
Men det var väldigt kul att leta bilder och minnas alla tokigheter vi faktiskt gjort. Sen hade både Janne och Jennie satt ihop små filmer med alla gamla synder. Där fick vi verkligen skratta gott. Det är ju så kul att det bara är vi som tycker det är roligt åxå. Ingen annan skulle ha lika kul åt dom filmerna som vi. Alla är delaktiga och alla har varit lika tokiga genom åren. 
 
Men som alltid när man haft sådär kul en hel helg så blir det lite av ett vacuum när man landar på hemmaplan. Förväntningarna var stora innan vi åkte och jag höll på längta ihjäl mig. Och helgen blev ju åxå precis så bra som det var tänkt. Så nedslaget i verkligheten blev lite hårt. Men jag har ju bestämt mig för att inte låta det påverka mig lika mycket som tidigare, men jag får som kämpa lite. Den där känslan av meningslöshet är svår att få kontroll på. 
 
Att dessutom landa i ett hus som inte heller är ordentligt städat på länge är inte heller nån hit. Sen försöker jag bemästra mitt stora behov av att ha ordning överallt. Det går inte när man är tre eller fler som bor i ett hus.  
Eller det går, men då får man springa som en galning å plocka kläder och torka bord å puffa kuddar, vilket jag åxå gjort i alla år.
Jag känner mig lite less på det faktiskt. Men det verkar vara bara jag som far illa av att borden är kletiga av Oboy och fil, och spisen är skitig och det är disk som inte "hamnat" i maskinen. Och jag tror der är DET om stör mig mest. Att jag ska va den enda som inte kan slappna av förrän borden är torkade och disken i maskinen.
 
Jag vill inte låta det påverka mig så som det gjort i alla år, då jag misstänker att även det är en av anledningarna till mina dippar när jag annars åxå är lite "låg" eller svag eller vad man ska säga. Sen blir det tydligare nu när vi är så få hemma. Är man många kan man skylla på det, men nu är vi inte många å det går ändå inte att ha fint...
 
Jag började iallafall för nån vecka sen med att låta bli att bädda på morgonen. Det är inte kul att lämna eller komma hem till en obäddad säng, men jag övar lite...
Sen har jag ju min "ordning och reda hörna" i Vilmas gamla rum. Där är det bara jag som är ( å katten förståss), så där kan jag ha ordning hur mycket jag vill utan att nån annan än jag stökar till. Men det krävs som sagt lite övning att inte känna panik över att det är ostädat på andra ställen i huset och att det ska irritera mig nåt så vansinnigt, för vad gör det ens att det inte är tip top? Egentligen inget alls...
 
När jag är på topp bryr jag mig inte att det är jag som får plocka, sopa skräp, torka bord, ordna kuddar i soffan och bädda sängen. Men när energi nivån är lägre så påverkar det mig. Så jag önskar jag bara kunde "sluta se" sånt. men det kanske inte går.
Jag övar på iallafall.
 
Hur som helst så var vi alla i helgen ganska överens om att ett bot till deppiga dagar är att scrolla runt bland bilderna på alla tokigheter vi gjort, då mår man genast så mycket bättre..
 
Så här kommer en sån bild... Man kan inte annat än le  när man ser den eller hur?
 
Ha en bra vecka alla och städa inte i onödan :-)
 
Jimmy å Janne från vårat "Bröllop" i Holmträsk 2017
 
 
 
 
 
 
Taggar: ADHD/ADD, Psykisk ohälsa, Vänner;