Corona tider...

Ja det händer ju inte så mycket runt kring just nu.
Jag tränar än så länge på som vanligt. Badhuset har öppet och även 360.
 
Det är dock mycket mindre deltagare märker man och 360 har bantat antalet platser så det är luftigare i lokalerna nu. På badhuset märks det också såklart och nu har valt att plocka bort mitt söndsgspass, men torsdagarna är kvar än så länge, min fasta step grupp. Men man märker en stor skillnad, ungefär hälften av alla är borta.
 
Jag har ett stort behov av den sk "egentiden" nu , förmodligen för att man hänger upp i varandra hela kvällar och helger. Jag är en del i Vilmas lägenhet nu. Där är det bara jag när inte Vilma är hemma och det är fint och städat och jag behöver inte gå å vara irriterad på allt. Hemma håller jag mig ganska mycket på övervåningen med katten och mina växter å Netflix såklart. Alla har gått ner i nåt "sleepmode" nu då man inte kan göra så mycket mer än hänga hemma . 
 
Jag har lite panik över den dagen vi alla måste vara hemma instängda i huset. Men den dagen den sorgen om det blir så. Då får nog vi nog bli bättre alla på att hjälpas åt med allt hemma, det funkar inte för mig att gå å vara irriterad hela tiden som det är nu. Men det är bara jag som påverkas,  så just nu försöker jag bita ihop och hålla det inom mig så gott det går.
Det finns ju mycket allvarligare saker att lägga energin på egentligen, men jag kan inte rå för att jag reagerar på saker som jag gör. 
 
Det är påfrestande tider för alla, oron ligger över en hela tiden och man matas dagligen med information om det stigande antalet smittade, och för mig med min stökiga hjärna är det lite jobbigt emellanåt att hålla den våta filten på avstånd och jag märker att jag kryper in i mitt skal mer.
Många kommer ha det kämpigt på olika sätt en lång tid framöver och det påfrestar allt när det är som det är nu, förhållanden och andra reationer kommer att sättas på prov.
Förhoppningsvis så är det MC tider på riktigt snart så jag kan ta mig iväg om jag får den där "paniken" . Vilmas lägenhet är ett andningshål även om det är en källare.
 
Påsken är ju på G och det är för övrigt min favorit högtid, men det ligger ju som en mörk oro över alla nu när vi närmar oss. Hur ska det se ut efter Påsk när alla börjar resa och röra på sig?
 
Vi har inga planer alls. Mamma fyller ju som sagt 80 på skärtorsdag men det kommer inte alls att bli som det var tänkt då. Hennes stora fest får vänta. Dom har ju som stängt in sig på "farmen"och tack ock lov är det ju en isolerad fastighet som det är.
 
Det jag just nu oroar mig för är Vilma.  Hon har inget jobb och ingen inkomst och det är inte lätt att få nåt jobb heller för henne som det ser ut nu. Men så länge läget är som det är kommer jag inte att säga upp hennes lägenhet. Hon själv är mycket i Umeå nu, så nån av dessa två källarboenden är alltid "lediga" just nu iallafall. Vi får se hur läget blir framöver. 
 
Ida börjar sitt nya jobb på onsdag, på sin 22a födelsedag och det känns ju skönt. Även om hon har A kassa under sin arbetslöshets tid så är det behövligt att ha nåt vettigt att göra om dagarna. 
 
Vi har det inte alls så farligt än här uppe i norr. Det verkar ju vara värre i söder med smitta å annat, så än känns det hyfsat lugnt även om man såklart får vara försiktig och vi vet väl alla att det kommer smygande uppöver så sakteliga. Med fasa väntar jag på kulmen även här...
 
Vilmas lilla mysiga lägenhet 
Här finner jag nån sorts ro. jag är ensam, det är fint, välstädat och den enda som skitar ner när inte Vilma är här, är jag... 

Helg

Ja just nu vet jag inte om jag  kommer leva till jag är 53, Ingen vet och det är väldigt oroande. men jag  hoppas ju att det som händer i världen kommer så sakteliga att ge sig. Men det kommer hela tiden nya uppgifter och hotet kryper närmare och närmare även Burträsk.
 
Mitt i  "jamen vi behöver inte oroa oss här i Burträsk" så befinner jag mig personligen i en djup oro att jag inte ska klara mig, att mina gamla föräldrar inte ska klara sig å att mina barn kanske ska drabbas.
Det är på riktigt allvar nu.
 
Vi måste följa folkhälsomyndighetens uppmaningar vad som än händer i våra  liv.
Min mamma fyller 80 och min pappa 78 om några dagar, och jag vill mest av allt vara där med dom då men jag KAN BARA INTE .
Kan inte riskera deras liv bara för att jag vill fira dom, för det är precis vad det hela handlar om.
Att rädda liv!
Dom vill åxå såklart att jag å mina barn ska vara där då dom fyller år, men mer än längtan av att vara med dom måste vi vilja att skydda våra äldre.
Mina föräldrar är i högsta grad i riskgruppen, och jag, med mitt dåliga hjärta å höga blodtryck kanske åxå är det....vad vet jag ?
 
Jag vill vara med mamma å pappa såklart, men jag kan inte.
Träffar jag dom nu å smittar dom så är det på mitt samvete om nåt händer, så enkelt är det.
Vill jag ha dom i livet så träffar jag dom inte nu och då har vi förhoppningsvis många år kvar att hänga.
 
Ida sa härom dagen " jag har bara en morfar å mormor och dom är jag rädd om" och så är det. 
 
TA HAND OM ERA NÄRA OCH KÄRA!
 
Mamma å pappa nu på jul..
Jag vill ha dom i livet många år framöver, men samtidigt vill jag träffa dom nu när båda fyller år,
Men jag väljer att avstå nu. Jag vill ha dom kvar så länge dom orkar efter detta jävla Corona lämnat oss.
 
 

Fredag

Det är märkligt hur vårat samhälle bara stannar av nu. Eller hela världen egentligen. Inget kommer vara sig likt när detta är över heller. 
Miljön är väl den enda vinnaren i detta just nu och att vi alla verkligen kan göra nånting om vi hjälps åt visar sig ju högst tydligt i dessa dagar. Men det kostar. Det är riktigt kämpigt för vissa brancher och även vi känner av det såklart. INGEN kommer gå ur detta utan att ha fått märka av det på ett eller annat vis. Hur miljöarbetet kommer fortskrida efter denna kris är ju en annan fråga man kan ställa sig. 
 
Ingen vet hur länge det ska vara heller, men vi  kommer alla att vara svältfödda på att få göra saker när det är över. 
 
För egen del så gör jag , precis som alla andra, vad som krävs för att inte bli smittad / föra smitta vidare. Men jag försöker leva som vanligt så gott det går ändå. 
Vilma kom hem härom dagen för en mellanlandning på väg mot Umeå, men hon vaknade igår med feber. Och hennes rädsla för att det skulle vara Corona och att hon skulle smitta ner mig å alla andra runt omkring sig var värre än febern tror jag. 
Hon blir nu hemma ett par dagar tills hon är frisk å sen hoppas jag att hon kan fortsätta leta jobb. Många av de jobb hon sökt på slutet har pausat sina rekryteringsprocesser pga pandemin så det går trögt. 
 
Ida fick dock ett glädjande besked här om dagen, att hon fått jobb. Hon skriver  papper på måndag och börjar måndan därefter om inget händer. Dennis börjar sin inskolning på Burträskgårdarna idag så det händer lite positiva saker ändå. Sen i dagens Aftonblad så står det att Kina de senaste dagarna har noll nya fall, och det är ju positivt!
 
Vilma är i fas att flytta till Umeå, som sagt, så vi får se hur det går för henne framöver. Som tur är så är hennes lägenhet i Skellefteå inte så dyr och hon har ju en reservplan att komma hem å bo ett tag tills det lossnar. Vi får se. Jag hoppas det skall lätta lite. Sommarjobb lär ju finnas nånstans, men det är ju många som konkurrerar om jobben nu när många verksamheter stannar av och folk bli utan jobb. Men det ska väl rassla igång så sakteliga framöver hoppas jag. 
 
Nu är det iallafall helg och den ska spenderas hemmavid såklart. Ida är i fjällen och där är allt nästan som vanligt än så länge. Jag antar att det inte blir så mycket Afterski men hon och Marcus är inte där för att festa heller , utan bara åka skidor och njuta av fjäll luften. Peter har lånat ut sin lägenhet åt dom och det känns bra. Hon har ju spenderat många helger där när hon växte upp , så det är ju lite som "hemma" för henne. För Peter , som inte har några egna barn, är ju Ida och Vilma de som han har sett växa upp och de som närmast är hans barn förrutom syskonbarnen han har såklart. 
 
Vi knallar vidare i desa Corona tider och tar det hela en dag i taget framåt mot vår och sommar. 
 
Trevlig helg på er alla , jag bjuder på en gammal bild från en sommarkväll så som jag vill ha dem.
 
Jungfruviken i solnedgång, båten och kidsen, en kväll den fantastiska sommaren 2018. Jag längtar efter dessa kvällar...