Onsdag

Nedräkningen fortsätter....
Snart är det bara 2 dagar kvar till semester och jag längtar! Är så trött å less på typ ALLT!
 
Jag sover jättedåligt, vaknar ofta, är superless på all röra hemma, längtar efter att få ha det fint å städat, men det är ingen idé nu under sommarlovet när det rörs så mycket folk hemma hela tiden. Diskbänken ständigt full å alltid en otömd diskmaskin när man kommer hem. Jag är trött på att plocka å städa efter alla andra å har som helt gett upp. Det får se ut som det gör hemma.... 
 
Det får bli en ordentlig sanering innan nästa helg när Rödå folket kommer, annars får det gro igen.
Jag är trött på att stiga upp på morgonen, trött på att det aldrig är tyst på nätterna, trött på att laga mat, till och med less på jobbet å det brukar jag inte vara. Helt enkelt trött å less på precis ALLT!!
 
Denna semester känns mer behövlig än på många år och jag vet egentligen inte varför. Tror det helt enkelt varit för mycket av allt sista tiden. 
 
Jag märker det tydligt på min tinnitus också, den brusar mer än vanligt å mitt humör går upp å ner och jag drar mig undan mer än vanligt. 
 
Idag är det onsdag, som sagt, och i morse for Jimmy iväg till Fällfors där han ska åka MC på Skellefteå drive center hela dagen.
Det är första gången dom har såna bandagar där å jag hade velat vara med. Tyvärr är det som fel vecka att ta ledigt nu när det är sista veckan jag jobbar innan semestern, och det blev dessutom så kort varsel på dessa dagar så jag fick helt enkelt stanna hemma å jobba istället.
Men det ska bli så kul att höra hur det gått. Kanske ett annat år om det är bättre framförhållning och kanske på en helg eller mitt under semestern att det kan passa bättre för mig å för fler också för den delen. 
 
Men nu knagglar jag mig igenom denna vecka iallafall,  så gott det går, och sen hinner jag förhoppningsvis hämta andan å varva ner ett par veckor innan hösten kommer som inte känns sådär riktigt rolig faktiskt...
Hade ju hoppats på en vecka i solen för att korta ner hösten lite, men så blir det ju inte nu.
Vi får helt enkelt hitta på annat trevligt istället som kan lätta upp den mörkaste tiden.
Men nu är jag sådär pessimistisk igen känner jag. Har ju en hel sommar och semester framför mig att njuta av så jag ska väl inte titta på hösten redan? Men när jag är i detta tillstånd så är det så jag tänker.
Måste försöka styra mina tankar på annat tror jag. Annars blir semestern en enda lång ångest inför hösten å det vill jag ju inte. Jag måste fokusera på att njuta av nuet och det som ligger närmast fram....
 
Jimmy var ut igår å provade skinnstället han lånat för att kunna köra på bana idag. Han skulle dessutom få provköra en riktig ban hoj så det kommer nog att vara en euforisk men väldigt trött man jag får hem ikväll. jag hopas han får en bra dag iallafall. 
 
 
Taggar: Livet;

Corona tider...

Ja det händer ju inte så mycket runt kring just nu.
Jag tränar än så länge på som vanligt. Badhuset har öppet och även 360.
 
Det är dock mycket mindre deltagare märker man och 360 har bantat antalet platser så det är luftigare i lokalerna nu. På badhuset märks det också såklart och nu har valt att plocka bort mitt söndsgspass, men torsdagarna är kvar än så länge, min fasta step grupp. Men man märker en stor skillnad, ungefär hälften av alla är borta.
 
Jag har ett stort behov av den sk "egentiden" nu , förmodligen för att man hänger upp i varandra hela kvällar och helger. Jag är en del i Vilmas lägenhet nu. Där är det bara jag när inte Vilma är hemma och det är fint och städat och jag behöver inte gå å vara irriterad på allt. Hemma håller jag mig ganska mycket på övervåningen med katten och mina växter å Netflix såklart. Alla har gått ner i nåt "sleepmode" nu då man inte kan göra så mycket mer än hänga hemma . 
 
Jag har lite panik över den dagen vi alla måste vara hemma instängda i huset. Men den dagen den sorgen om det blir så. Då får nog vi nog bli bättre alla på att hjälpas åt med allt hemma, det funkar inte för mig att gå å vara irriterad hela tiden som det är nu. Men det är bara jag som påverkas,  så just nu försöker jag bita ihop och hålla det inom mig så gott det går.
Det finns ju mycket allvarligare saker att lägga energin på egentligen, men jag kan inte rå för att jag reagerar på saker som jag gör. 
 
Det är påfrestande tider för alla, oron ligger över en hela tiden och man matas dagligen med information om det stigande antalet smittade, och för mig med min stökiga hjärna är det lite jobbigt emellanåt att hålla den våta filten på avstånd och jag märker att jag kryper in i mitt skal mer.
Många kommer ha det kämpigt på olika sätt en lång tid framöver och det påfrestar allt när det är som det är nu, förhållanden och andra reationer kommer att sättas på prov.
Förhoppningsvis så är det MC tider på riktigt snart så jag kan ta mig iväg om jag får den där "paniken" . Vilmas lägenhet är ett andningshål även om det är en källare.
 
Påsken är ju på G och det är för övrigt min favorit högtid, men det ligger ju som en mörk oro över alla nu när vi närmar oss. Hur ska det se ut efter Påsk när alla börjar resa och röra på sig?
 
Vi har inga planer alls. Mamma fyller ju som sagt 80 på skärtorsdag men det kommer inte alls att bli som det var tänkt då. Hennes stora fest får vänta. Dom har ju som stängt in sig på "farmen"och tack ock lov är det ju en isolerad fastighet som det är.
 
Det jag just nu oroar mig för är Vilma.  Hon har inget jobb och ingen inkomst och det är inte lätt att få nåt jobb heller för henne som det ser ut nu. Men så länge läget är som det är kommer jag inte att säga upp hennes lägenhet. Hon själv är mycket i Umeå nu, så nån av dessa två källarboenden är alltid "lediga" just nu iallafall. Vi får se hur läget blir framöver. 
 
Ida börjar sitt nya jobb på onsdag, på sin 22a födelsedag och det känns ju skönt. Även om hon har A kassa under sin arbetslöshets tid så är det behövligt att ha nåt vettigt att göra om dagarna. 
 
Vi har det inte alls så farligt än här uppe i norr. Det verkar ju vara värre i söder med smitta å annat, så än känns det hyfsat lugnt även om man såklart får vara försiktig och vi vet väl alla att det kommer smygande uppöver så sakteliga. Med fasa väntar jag på kulmen även här...
 
Vilmas lilla mysiga lägenhet 
Här finner jag nån sorts ro. jag är ensam, det är fint, välstädat och den enda som skitar ner när inte Vilma är här, är jag... 

Syftet med livet är att vara lycklig - Dalai Lama

Jag slutade ju med medicinen ( Sertralin) för snart ett år sen och har mått bara fint efter det.

En bit in på nya året började det gå lite trögt av många olika anledningar.  Jag vet ju av erfarenhet att just våren kan vara lite tyngre, så jag har ju nästan väntat att det ska komma en krasch … dumt att vänta på det, men man har ju ett kroppsminne som ligger å lurar där i bakgrunden nånstans och framför allt en hjärna som stökar till det ibland.

För någon vecka sen började jag känna av den våta filten och även lite tendens till ångest och lite annat sånt, så jag tänkte vara lite smart och stoppa detta innan det gick för långt, så jag inte skulle hamna på botten igen. Nåt jag är rent LIVRÄDD att göra!

Hade ju kvar medicin sen sist så jag tänkte att det kan vara smart att stötta upp allt detta nu med en liten dos Sertralin under en period.

Jag hann äta ett par dagar innan insättnings symptomen startade. Hjärtklappning, darrningar, kryp i benen, rastlöshet, ökad tinnitus och svårt att sova…en känsla av meningslöshet och allt annat som jag INTE vill ha i mitt liv.

Vet ju att det är en övergående period i början på några veckor, men sist jag började med dessa mediciner så kände jag inte av symptomen alls.

Den enda anledningen jag kan tänka mig var att jag DÅ mådde så dåligt att symptomen var samma (eller lättare) som mitt mående i övrigt.

Jag har ju mått så bra senaste året med ”egen medicin” i form av Yoga, rätt träning och mat. Sömnen har funkat klockrent, så varför i hela världen utsätta sig för detta då? EN svacka kan man väl hantera ändå?

Mitt beteende att fly undan så fort det går trögt är jag bekant med. Tjurskallen gäller bara när jag har ett MÅL, inte när jag stöter på svårigheter.

Så…. jag slutade helt enkelt tvärt efter en vecka… Det är ju inte en optimal lösning att äta medicin när man egentligen inte mår dåligt funderade jag. Jag måste ju kunna hantera detta på annat vis. Så det gör jag nu. Biverkningarna var ju fasen värre än själva dippen denna gång, så nej tack för nu i alla fall.

Sviter efter min medicin vecka har jag såklart fått, men jag får skylla mig själv. Medicinen är fantastisk (i alla fall, för mig) när man mår skit, och hjälpte mig att hålla mig flytande när jag mådde som sämst men jag gör ju inte det nu.

Alltid lär man sig någonting.

 Att jobba med sig själv är ju nåt jag i alla fall lärt mig, och att ta hjälp är inget fel om man måste, men uppenbarlige inte när man kommit dit jag är nu.

Nu är resten av kartongen inlämnad på Apoteket återvinning och jag tänker fortsätta jobba med mig själv och ta hand om mig på det sätt jag lärt mig senaste åren.  Kommer det en djupare svacka framöver ska jag ta mig en ordentlig funderare innan jag gör nåt sånt här på impuls…

Nu är jag ”ren” igen och de känslor jag känner har inget med medicinen att göra.

En erfarenhet rikare på kuppen.

Detta är ju ren lycka. När tjejerna kom och "kidnappade mig" på jobbet och bjussade på middg på min födelsedag.
Just nu är detta den enda medicin jag behöver för att må bra. Jag får så mycket glädje och energi tillbaks av dessa två, så jag kan leva på det! 
Alla år man slitit och uppfostrat, sovit lite och gnatat och gnällt, kämpat och stöttat.... då är detta verkligen belöningen!
Dessa två plus alla andra i min fina familj och alla mina fantastiska vänner. Bätre medicin går inte att hitta! 

 

 

Taggar: ADHD/ADD, Diagnoser, Livet, Psykisk ohälsa;