Corona tider...

Ja det händer ju inte så mycket runt kring just nu.
Jag tränar än så länge på som vanligt. Badhuset har öppet och även 360.
 
Det är dock mycket mindre deltagare märker man och 360 har bantat antalet platser så det är luftigare i lokalerna nu. På badhuset märks det också såklart och nu har valt att plocka bort mitt söndsgspass, men torsdagarna är kvar än så länge, min fasta step grupp. Men man märker en stor skillnad, ungefär hälften av alla är borta.
 
Jag har ett stort behov av den sk "egentiden" nu , förmodligen för att man hänger upp i varandra hela kvällar och helger. Jag är en del i Vilmas lägenhet nu. Där är det bara jag när inte Vilma är hemma och det är fint och städat och jag behöver inte gå å vara irriterad på allt. Hemma håller jag mig ganska mycket på övervåningen med katten och mina växter å Netflix såklart. Alla har gått ner i nåt "sleepmode" nu då man inte kan göra så mycket mer än hänga hemma . 
 
Jag har lite panik över den dagen vi alla måste vara hemma instängda i huset. Men den dagen den sorgen om det blir så. Då får nog vi nog bli bättre alla på att hjälpas åt med allt hemma, det funkar inte för mig att gå å vara irriterad hela tiden som det är nu. Men det är bara jag som påverkas,  så just nu försöker jag bita ihop och hålla det inom mig så gott det går.
Det finns ju mycket allvarligare saker att lägga energin på egentligen, men jag kan inte rå för att jag reagerar på saker som jag gör. 
 
Det är påfrestande tider för alla, oron ligger över en hela tiden och man matas dagligen med information om det stigande antalet smittade, och för mig med min stökiga hjärna är det lite jobbigt emellanåt att hålla den våta filten på avstånd och jag märker att jag kryper in i mitt skal mer.
Många kommer ha det kämpigt på olika sätt en lång tid framöver och det påfrestar allt när det är som det är nu, förhållanden och andra reationer kommer att sättas på prov.
Förhoppningsvis så är det MC tider på riktigt snart så jag kan ta mig iväg om jag får den där "paniken" . Vilmas lägenhet är ett andningshål även om det är en källare.
 
Påsken är ju på G och det är för övrigt min favorit högtid, men det ligger ju som en mörk oro över alla nu när vi närmar oss. Hur ska det se ut efter Påsk när alla börjar resa och röra på sig?
 
Vi har inga planer alls. Mamma fyller ju som sagt 80 på skärtorsdag men det kommer inte alls att bli som det var tänkt då. Hennes stora fest får vänta. Dom har ju som stängt in sig på "farmen"och tack ock lov är det ju en isolerad fastighet som det är.
 
Det jag just nu oroar mig för är Vilma.  Hon har inget jobb och ingen inkomst och det är inte lätt att få nåt jobb heller för henne som det ser ut nu. Men så länge läget är som det är kommer jag inte att säga upp hennes lägenhet. Hon själv är mycket i Umeå nu, så nån av dessa två källarboenden är alltid "lediga" just nu iallafall. Vi får se hur läget blir framöver. 
 
Ida börjar sitt nya jobb på onsdag, på sin 22a födelsedag och det känns ju skönt. Även om hon har A kassa under sin arbetslöshets tid så är det behövligt att ha nåt vettigt att göra om dagarna. 
 
Vi har det inte alls så farligt än här uppe i norr. Det verkar ju vara värre i söder med smitta å annat, så än känns det hyfsat lugnt även om man såklart får vara försiktig och vi vet väl alla att det kommer smygande uppöver så sakteliga. Med fasa väntar jag på kulmen även här...
 
Vilmas lilla mysiga lägenhet 
Här finner jag nån sorts ro. jag är ensam, det är fint, välstädat och den enda som skitar ner när inte Vilma är här, är jag... 

Syftet med livet är att vara lycklig - Dalai Lama

Jag slutade ju med medicinen ( Sertralin) för snart ett år sen och har mått bara fint efter det.

En bit in på nya året började det gå lite trögt av många olika anledningar.  Jag vet ju av erfarenhet att just våren kan vara lite tyngre, så jag har ju nästan väntat att det ska komma en krasch … dumt att vänta på det, men man har ju ett kroppsminne som ligger å lurar där i bakgrunden nånstans och framför allt en hjärna som stökar till det ibland.

För någon vecka sen började jag känna av den våta filten och även lite tendens till ångest och lite annat sånt, så jag tänkte vara lite smart och stoppa detta innan det gick för långt, så jag inte skulle hamna på botten igen. Nåt jag är rent LIVRÄDD att göra!

Hade ju kvar medicin sen sist så jag tänkte att det kan vara smart att stötta upp allt detta nu med en liten dos Sertralin under en period.

Jag hann äta ett par dagar innan insättnings symptomen startade. Hjärtklappning, darrningar, kryp i benen, rastlöshet, ökad tinnitus och svårt att sova…en känsla av meningslöshet och allt annat som jag INTE vill ha i mitt liv.

Vet ju att det är en övergående period i början på några veckor, men sist jag började med dessa mediciner så kände jag inte av symptomen alls.

Den enda anledningen jag kan tänka mig var att jag DÅ mådde så dåligt att symptomen var samma (eller lättare) som mitt mående i övrigt.

Jag har ju mått så bra senaste året med ”egen medicin” i form av Yoga, rätt träning och mat. Sömnen har funkat klockrent, så varför i hela världen utsätta sig för detta då? EN svacka kan man väl hantera ändå?

Mitt beteende att fly undan så fort det går trögt är jag bekant med. Tjurskallen gäller bara när jag har ett MÅL, inte när jag stöter på svårigheter.

Så…. jag slutade helt enkelt tvärt efter en vecka… Det är ju inte en optimal lösning att äta medicin när man egentligen inte mår dåligt funderade jag. Jag måste ju kunna hantera detta på annat vis. Så det gör jag nu. Biverkningarna var ju fasen värre än själva dippen denna gång, så nej tack för nu i alla fall.

Sviter efter min medicin vecka har jag såklart fått, men jag får skylla mig själv. Medicinen är fantastisk (i alla fall, för mig) när man mår skit, och hjälpte mig att hålla mig flytande när jag mådde som sämst men jag gör ju inte det nu.

Alltid lär man sig någonting.

 Att jobba med sig själv är ju nåt jag i alla fall lärt mig, och att ta hjälp är inget fel om man måste, men uppenbarlige inte när man kommit dit jag är nu.

Nu är resten av kartongen inlämnad på Apoteket återvinning och jag tänker fortsätta jobba med mig själv och ta hand om mig på det sätt jag lärt mig senaste åren.  Kommer det en djupare svacka framöver ska jag ta mig en ordentlig funderare innan jag gör nåt sånt här på impuls…

Nu är jag ”ren” igen och de känslor jag känner har inget med medicinen att göra.

En erfarenhet rikare på kuppen.

Detta är ju ren lycka. När tjejerna kom och "kidnappade mig" på jobbet och bjussade på middg på min födelsedag.
Just nu är detta den enda medicin jag behöver för att må bra. Jag får så mycket glädje och energi tillbaks av dessa två, så jag kan leva på det! 
Alla år man slitit och uppfostrat, sovit lite och gnatat och gnällt, kämpat och stöttat.... då är detta verkligen belöningen!
Dessa två plus alla andra i min fina familj och alla mina fantastiska vänner. Bätre medicin går inte att hitta! 

 

 

Taggar: ADHD/ADD, Diagnoser, Livet, Psykisk ohälsa;

Puffa kuddar

Ja det va bara ett litet tillägg till förra inlägget, som kom att handla en del om mitt "puffande av kuddar". De va inte det som var tanken när jag började skriva, men det är inte alltid det blir som jag tänkt när jag börjar har jag märkt!
 
Dels: Jag vill bara poängtera att jag inte alls har nåt emot att städa å greja med tvätt för det har jag som själv tagit kommandot över hemma och de tycker jag är både rogivande, kul och tillfredställande.
Det är de dagliga småböket som stör mig ( som förmodligen många andra med min "typ av ögon"  ) att kläder inte hittar till tvättkorgen av sig själv, eller handdukar som ligger på golvet å disk på diskbänken som inte hittar till diskmaskinen. Påsar, kläder  och väskor som strösslas överallt i huset.
Det gör mig oftast inte så mycket ( förrutom dedär med diskmaskinen som är som en issue hos mig)  men nu när jag är trött rent allmänt så kan jag rent GÅ I TAKET när ingen annan verka bry sig om de "dagliga" plockandet. 
 
Dels: Jag har noterat  min rädsla att det ska bli lite sjukligt med ordningen hemma. (därav mina övningar på att lämna saker i oordning) .
Min gamlaste svärmor ( barnens farmor ) hade ju en förmåga att vara millimeternoga med allt och då fatta jag inte hur hon kunde ens bry sig i alla småsaker som inte var i ordnig hemma. Men hon hade uppfostrat 8 barn och levt ett ganska tufft liv som många Tordedalskvinnor gjorde då. Jag vet ju inte hur noga hon var på den tiden, men när jag lärde känna henne va det noga med städningen. rutiner mm hon bara gick an å plockade, städade och grejade med sånt som jag då kunde tycka var helt onödigt. men nu förstår jag gjejen.
 
 
Att ha kontroll! 
Att ha kontroll är ju en ganska stor del av mig, å då är det ju inte så svårt att fatta att jag även vill ha kontroll hemma. Jag hade det tidigare ( minns jag) men under åren med barnen har det inte varit så lätt även om jag tuktade mina tjejer till att hålla en viss ordning.
Jag minns att jag gick i strejk nångång i Rödå å bara helt slutade plocka å springa före och efter. Jag meddelade högtidligt "Nu går mamma i strejk"  ( gällde även Peter) och det blev fakiskt resultat. 
Jag har inte kunnat ha den kontrollen sen jag flyttade till Burträsk eftersom vi flyttade in i en annan familj med en helt annan syn på detta ämne. Så nu när det bara är jag, Jimmy å Petter kvar, så vaknar dessa kontrollbehov till liv igen och det är DET jag inte vill...
Jag vill inte bli en sån som stannar hemma å sorterar bestick istället för att göra roliga saker, eller vill inte heller vara den ( som jag faktiskt är) som inte kan slappna av i soffan förrän allt är tip top. DET måste jag försöka ta kommando över.
Visst, fint vill alla ha, men det får va nån form av gräns på det hela. 
Jag vet att jag pratade med mamma om detta för en massa år sen. För jag tyckte alltid vi hade det som rörigt hemma, tills vi tog ett ryck å städade som tokar..Men hon sa åxå att hon fått lära sig att inte bry sig om det sen hon träffade pappa.... Eftersom han inte var van denna ordning. Så det är en vanesak med andra ord..... 
Men det går ju inte att komma ifrån att jag mår som bäst när allt är puffat å klart och jag mår inte alls bra när det är stökigt....
Å det är lättare att avkontrollera mig än att få de andra i hushållet att börja puffa kuddar på samma sätt som jag när dom helt enkelt inte har samma ögon som jag!
 
Nog om detta. Nu är iallafall huset städat efter konstens alla regler och från nu ska jag försöka att inte låta mig påverkas av alla hårstrån som ligger fel...
 
AH!!! en stilla fröjd för mitt öga och min själ, när det ser ut så här överallt i huset.
Allt är puffat, i ordning, snyggt, rent å fint...
Sen räcker det att nån lägger sig i soffan å kastar runt med kuddar å filtar å lämnar ett par sockor på golvet å lite matrester på bordet.... Ja, ni fattar 
 
 
 
Taggar: Diagnoser;