Om man kan vinna en stor lycka genom att offra en liten lycka, så är man klok om man lämnar den lilla och riktar sin blick mot den stora- Buddha

Det är bara att ha säkerhetsbälte om man ska orka hänga med i min hjärna just nu…

Idag är det Onsdag

Såret i ögat har läkt, å jag kan ha linser igen.  Det har börjat läka runt mina nagelband så det är inte lika ömt längre, å jag kan måla naglarna nu utan att det svider.  Håret ser fortfarande hemskt ut, men det gör mindre just idag.

Jag orkade mig på ett Stride pass på lunchen så jag känner mig nöjd över det å känner att jag kan ta det lugnt ikväll.

Imorgon ska jag å Anna åka till Piteå efter jobbet och lyssna på Thomas Eriksson som skrivit ”Omgiven av…” böckerna . Sen har vi bokat hotell å på fredag har jag tagit en semesterdag så vi kan hänga i Piteå på dagen.

På fredag kommer åxå Jimmy hem över helgen och vi ska fira Dennis som blir 18 i helgen  med go middag ute på stan hela familjen och då  kommer Ida  hem med ”Uffe” åxå.

Jag har tappat 5 kilo de senaste veckorna och kläderna känns skönare på kroppen.

Ja, men det är väl ungefär min status idag…. Så det kan svänga.

Såna här veckor är det nästan bra att Jimmy inte är hemma, för han skulle definitivt inte hänga med i mitt känslomässiga kaos, även om det faktum att han är borta är just en av anledningarna till att jag mår såhär just nu. Men det blir kanske bättre bara jag får vänja mig.

Nästa vecka är han ”bara”  borta två dagar så det är ju positivt.

Det går bra för Luleå Hockey just nu, å även om jag inte bryr mig så himla mycket om det så är det kul att vi för en gångs skull är bättre än Skellefteå. Och jag tror faktiskt jag ska se derbyt på lördag …

Ha en bra kväll alla

 
En gammal bild på Jimmy och Robert från förra våren när dom kidnappade mig och Ingela en helg bara sådär... Robert fyller 40 idag så ett stort grattis till dig "masken" 

 

Bestäm dig för att se möjligheter istället för svårigheter! - Paul Brunton

Igår gjorde jag en sån djupdykning som jag gör ibland… Jag låg under den våta filten å tyckte synd om mig själv. Allt kändes bara eländigt, hemskt och tråkigt.

Jimmy drog iväg på morgonen, å bara det att han inte kom in å sa hej då till mig som han brukar innan taxin kom, kändes som en dålig start på dagen. Eller en dålig start på veckan helt enkelt. Att han sen ska vara borta hela långa veckan är jättetrist.

Jag körde ett step pass på kvällen som gick urdåligt. Ryggen bråkade med mig hela passet och jag hade så hög puls att jag trodde jag skulle svimma flera gånger. Tur gruppen är duktig och kunde jobba på fast inte jag orkade.

 I söndags när jag skulle plocka ut linserna så missade jag linsen och nöp jag fast i ögat istället vilket resulterade i ett sår på ögonvitan, så nu kan jag inte ha linser på några dagar. Jag har fått allergiska utslag på fingrarna efter en ny gelé som jag tydligen inte tåld. Jag har därför tagit bort gelen och bitit ner naglarna helt och även bitit så mycket så det blöder å gör ont i nagelbanden.  Det fanns inga tider förrän om flera veckor hos frissan jag brukar gå till och jag börjar se hemsk ut i håret. Det är höstlov och barnen är lediga och uppe sent.  Det är kallt, jag känner mig ful å fet å …

…ja ni hör ju….

Allt detta låg jag å ältade hela kvällen å såg avsnitt efter avsnitt av ”Orange is the new black” och tyckte synd om mig själv och hoppades att nån skulle förstå min misär och komma å rädda mig från allt, eller att Jimmy skulle begripa att han måste komma hem å hålla om mig.

Jag började fundera på hur det var 2013, när allt alltid kändes sådär. När allt var mörkt å eländigt och den våta filten fanns i närheten hela tiden. Å då blev det ännu värre eftersom jag var helt övertygad om att jag skulle må sådär resten av livet nu.

Tillslut orkade jag inte med mig själv. Gick ner till köket och tryckte i mig några riskakor ( ja så tråkigt är det) , sen  la jag mig i Vilmas säng, dels för att katten låg där,  men också för att man inte hör lika mycket från resten av huset i hennes rum å hon var inte hemma. Men Inte kunde jag somna för det.

MEN

Idag känns det mycket bättre!

Denna ”mini dipp” kanske behövdes, en kväll av ältande och att riktigt få gosa ner mig i mitt eget lilla elände och tycka så synd om mig själv tills det inte går att älta längre. Det finns ju egentligen inget att tycka synd om, men när jag är nere i hålet finns det absolut inget som helst positivt och jag är samtidigt så arg på mig själv för att jag inte är starkare.  

Jag är 50 ÅR!!! Har gått igenom 2 skilsmässor och över 20 flyttar i mina dagar. Visst ska jag väl kunna klara av lite motvind.? Men såna där kvällar är jag 6 år igen och behöver både napp och snuttefilt och nån att hålla i handen.

Men ikväll ska jag göra nåt kreativt av min ensamtid. Jag skall pyssla lite mer hemma, kanske baka (???) eller nåt annat som jag aldrig gör. Eller bara se några fler avsnitt av ”Orange is the new black” och känna hur härligt det faktiskt är att få göra det en kväll!

Jag är glad att dippen var kort även om den var jobbig och jag hoppas det dröjer innan den kommer tillbaks. För det vet jag nästan säkert att den gör….( jodå, en kant av den våta filten ligger kvar som sagt) 

 En positiv bild från 40 års festen vi va på för nån helg sen... 

 

 

 

 

 

 

Det är när vi konfronteras med det främmande och ibland obekväma som vi utmanas att vidga vårt perspektiv - Kajsa Ingemarsson

 Citatet ovan tåls att tänka på....
 Igår när jag skulle sova fick jag en ångest attack, den första på väldigt länge... det var när jag började fundera över att vara ensam så mycket framöver.
Jag är inte van det och det kanske är just det jag måste tampas med. Senaste 20 åren har jag haft ungar runt mig och varit totalt fokuserad på det å aldrig känt mig ensam, men nu när jag vet att Jimmy ska vara borta i tre veckor i sträck känns det bara trist å ensamt å ångesten kommer smygande å den våta filten bara väntar på att få lägga sig över mig.
 
Ikväll är huset helt tomt och det är ju en fantastisk känsla att få göra exakt vad jag vill, hur jag vill och när jag vill, men samtidigt skrämmande. Nu när jag ligger i sängen med bara katten som sällskap känns det tomt å konstigt.
 Jag har "puffat kuddar" på riktigt ikväll. Jag var å shoppade en ny matta å en massa annat till vardagsrummet i dag. Bara för att få ha nånting att använda min brusiga hjärna till. Tycker det blev himla bra. Men vi får väl se vad min största kritiker säger när han kommer hem på fredag. Men spela roll. Det är jag som mest ska hänga här hemma nu, så huvudsaken är väl att jag trivs kan jag tycka, eller det är iallafall vad jag intalar mig.
 
Jobbet håller mig fortfarande väldigt fokuserad och engarerad om dagarna och det är jag tacksam över. Jag tycker det är riktigt kul att fara på jobbet på morgonen och ser nästan fram emot att få somna så det blir morgon igen.
 
Emallanåt fyller jag mina helger med aktiviteteter så jag ska ha nånting att se fram emot.
Vad sägs om en kväll i Pieå med Anna nästa torsdag då vi ska gå å lyssna på "Omgiven av idioter", sova på hotell och ha en skön semesterfredag, en helg i Umeå med IKSU spa men Inger  å Alcazar med mina älskade tjejer , en middag hemma med Jimmys gamla truck kollegor och en kväll ute på stan med hans syskon,  utan barn....
Ja den är vad November har att bjuda på. Sen skall jag få åka till Mo i Rana och träffa en av våra största Norska kunder Celsa Steel i slutet av November, nånting att se fram emot.
Sen kommer December som åxå börjar fyllas på med trevligheter, så egentligen ska man ju inte klaga.
 
Men när man ligger ensam i sängen för att sova å saknar Jimmy, då känns det ensamt hur än man vänder å vrider på det hela.....
 Kanske inte så många vet hur det såg ut innan, men nu ser det ut såhär å jag är nöjd... det blev mysigt, ombonat och hemtrevligt. Här kan jag nog säkert hänga på kvällarna med mitt Netflix...