Inspirationen som försvann ...

Ingen har väl vid det här laget missat den stora snackisen om Paolo. Det tog till och med över Corona nyheterna på fredag eftermiddag.

Jag har följt honom på Instagram i flera år. Och redan före sociala medier har han varit en stor inspirationskälla för mig. Vi är nästan jämngamla och det var bland annat pga av honom jag började med Yoga. Han framhöll yogans fördelar på ett bra sätt och när man passerat 50 behöver man ju särskilt mycket smidighet och rörlighet, och kan en gubbe i min ålder lära sig stå på händer så kan jag.

Jag har flera av hans träningsböcker och några av kokböckerna och flera gånger har jag gått med i ”15 med Paolo” , senast i början av detta år. 

Den senaste tiden är det Paolo och Elin tillsammans som jag inspirerats av. Jag har många gånger funderat hur man kan leva med den disciplinen och det driv dom har och förundrat mig över hur allt bara kan verka så perfekt. Med lekfullket, diciplin och kärlek till varandra har dom dagligen publicerat otaliga små filmer på spännande Acroyoga övningar, smidighetsträning, styrka och matlagning och deras jakt på vingrden i Italien var ju spännande att följa.  Men jag är ju en ganska klok tant ändå, så jag vet ju att allt inte är så som det framställs på sociala medier, och nu på slutet har jag tänkt mycket på hur dom bara orkar hålla igång livet och sina sociala kanaler dag ut å dag in på det sätt dom gjort.  Det har verkligen verkat så bra… till i fredags morse.

Jag, som många andra, såg hans inlägg tidigt på morgonen och funderade såklart på vad tusan som kunde ha hänt som skulle sabotera hela hans liv, men jag kunde inte ens föreställa mig vad det var, förrän bomben kom där mitt på dagen.

Hur korkad får man bli? Att han mår skit är ju en sak, det är det många som gör,  jag själv har ju haft mina perioder som ni alla vet. Självskadebeteende har jag också sett på nära håll. Men  jag kan inte riktigt fatta att han går och skadar nån annan för att döva sin egen smärta?? Hur idiotiskt är inte det? Självskadebeteende är ju just det, att skada sig själv, inte andra….

Han skulle ha tagit sig en redig fylla och haft ångest över det istället, det hade i alla fall inte drabbat nån annan än han själv.

Nu har han inte bara svikit alla sina nära och kära, begått brott, utnyttjat å våldtagit, saboterat ALLT han byggt upp och dessutom fått alla sina följare, mig inkluderad, att känna sig bedragna. Man undrar ju om det var värt det? För att döva smärtan i sin själ??

Jag kan komma på 1000 andra saker att göra åt saken. Så allt han skrivit om på instagram de senaste åren var bara ett skal kan man tro nu, inget han egentligen står för på eller menat på riktigt. Så många kloka ord han strött omkring sig både när det gäller träning men också när det gäller livet i övrigt.

Att man kan känna sig så sviken av nån man inte känner, det trodde jag inte. 

Samma morgon publicerade han en kärleksförklaring till sin sambo, den ligger kvar på Instagram som ett hån, men han har stängt av möjligheterna att kommentera den. Jag kan  inte ens föreställa mig hur hon känner efter allt detta. På hennes instagram finns inte mycket av Paolo kvar nu, alla filmer och bilder med dom två är borta.

Men hon finns kvar. Hon är stark och klok och jag hoppas hon tar sig ur även detta med samma styrka som med allt annat hon gått igenom. Hon är en riktig fighter och  inspirationskälla som jag hoppas fler hittar till. Jag kommer då fortsätta följa henne och sen får jag helt enkelt hitta inspirationen  hos mig själv. 

Vindelälven på  fredagskväll. På händer, visserligen med stöd då forsen rusade förbi under mig, men jag står iallafall .....! 
Jag ska försöka peppa mig själv framöver. Jag har ju allt inom mig så det skall nog inte vara några problem. Man kan bara man vill, Så äre ju, och trots allt har många av hans "citat" fastnat, även om det kanske bara var ord för honom så har jag tagit dom till mig och gjort nånting bra av det. 
 

 

 

 

Taggar: Träning;

Fredags feeling

Så var denna arbetsvecka snart över och en helg väntar som förmodligen kommer rusa förbi som alla andra helger.
 
Veckan blev lite annars än vad jag hade panerat.
Onsdag var jag till Umeå, men eftersom jag fortfarande inte får sitta på kontoret där så satt jag hemma hos Ida och det går ju som sagt bra att jobba var som helst vilket jag är väldigt glad över. Det begränsar ju inget ens nu i Corona tider. 
Anledningen var att jag skaulle träffa Anna på kvällen i hennes nya lokal å få mig nya vårnaglar. 
Hann även äta lunch med Ida och middag med henne och Marcus. Vi planterade (!) lite kryddor och kattgräs och sen åkte jag hem till en sjuk Vilma. 
 
Nu är det 3e gången inom loppet av 6 månader som hon har ont i halsen och feber. I dessa tider är det ju väldigt annars att vara sjuk med annat än Corona ( vilket vi hoppas det INTE är) 
 
När jag var yngre hade jag samma problem med upprepade halsinfektioner och feber. Tillslut ledsnade jag på det och fick mina halsmandlar bortopererade när jag var kring 25. Efter det är mina sjukdagar med feber ganska lätträknade.
 
Ida hade samma probelm. Hon var i snitt sjuk med feber och halsont varannan månad under många år. Förra våren fick hon sina bortplockade och efter det har hon inte haft feber och ont i halsen en enda gång, så nu är det väl Vilmas tur.
 
Jag jobbade hemma för att försöka hjälpa henne till Vårdcentralen och få det dokumenterat för att lättare kunna få en remiss å ta bort dem. Men dom ville inte träffa henne. Det som hände var att hon fick berätta hur hon mådde och vilka symptom hon hade, sen skrev dom bara ut penicillin utan att ha träffat henne eller tagit prover!! Lite konstigt tycker jag...
Nu hoppas vi ju att det verkligen är halsfluss hon har å att penicillinen biter. 
Lite drygt för henne då hon just nu är på inskolning på OK där hon ska jobba i sommar. Ett avbrott direkt. Hoppas det släpper under helgen iallafall.
 
På torsdagkväll var det sista passet med min fasta Step grupp på Badhuset. Har varit kul att ha en fast grupp, så händer inget annat gör jag samma sak till hösten.
Att få börja jätteenkelt å sen göra det svårare och svårare och se hur gruppen utvecklas. Väldigt stimulerande för en gammal avdankad ledare.
Vi var ju 12 från början men efter pandemin satte fart har det försvunnit hälften, så 6 stycken har hållit ut hela tiden. Bra jobbat!
Jag har redan börjat klura på låtar å steg, så det blir med all säkerhet ett pass till hösten åxå, bara det bli några deltagare.
 
Nu får ni alla ha en skön helg så bjussar jag på lite bilder från veckan.
Mina nya vårnaglar. Lite svårt att se nyansen på den första bilden ( Annas bild) men dom är ljust syrenlila. Väldigt snygga. Sen blev det lite handmålade blommor på tummarna .
Efter passet igår. Mina duktiga step tjejer. Dessa 6 har varit väldigt ihärdiga och väldigt duktiga!
 
 
 

Acroyoga första försöket

Minns ni att jag skrev för nån vecka sen att jag var sugen å testa på det.?
Härom kvällen fick jag till det med några av mina vänner i byn.
 
Det var ju superkul, men svårare än man kan tro. Balans, styrka, smidighet, mod, och ett bra samspel mellan varandra är nyckeln.
Vi gjorde ett litet test, å se så bra det ändå blev, men ett å annat pladask ner i mattan blev det också såklart. Nu letar vi spännande övningar att testa nästa gång!
 
Nu tar jag helg så hörs vi på måndag!
So long så länge
 
Marie och Anna. 
Marie och jag
Marie och jag
Anna och jag
 
 
 
Taggar: Träning, Vänner, Yoga;