Träning

 
För mig är det väldigt, väldigt viktigt att träna. Det är helt enkelt en livvstil jag har. Många anske tycker jag är galen som kan välja gymmet eller ett "pass i källaren" före en bra film eller annat. Men jag måste bara få träna för att må bra. 
 
Nu har jag haft ont i mina hälar i ett års tid och tejpat och telpat och under perioder ätit Pronaxen så magen pajjar. Jag har också skaffat inlägg och nya skor
 
Under November, December och början av Januari har jag försökt vila foten , med det menar jag att inte köra hårda step pass, inte promenera alls och bara träna försiktigt. Jag har fått övningar för ryggen som jag nöter på flera gånger i veckan för att bli starkare på dom ställen där jag är svag.
 
Jag tivs inte alls med det och idag när jag för 6e veckan i rad var till sjukgymnasten och tejpade så började jag känna mig ganska uppgiven. Särskilt när hon åxå börjar misströsta lite att det inte läker.
Jag har haft en hälsporre i andra foten tidigare som jag blev av med med tejpning och inlägg.
 
Jag kör mina pass igen nu men väldigt försiktigt. Hälen är bättre men inte bra och trots att jag motvilligt vilat länge så blir det inte bättre och jag har svårt att motivera mig till att via mer.
Annan träning funkar. Jag har hittat spinning som alternativ, skidor funkar hyfsat, och under step passen försöker jag verkligen vara föriktig, men jag blir så frustrerad och deppad när det inte bli bättre...
 
Jag har vuxit upp med träning. Jag åkte skidor med mina föräldrar varje helg vinertid som liten,  jag har gympat, friidrottat spelat wolleyboll och steppat ( step dansat, ja på riktigt, med step skor och allt) 
 
Mitt liv har gått ut på träning och friskvård och det är lixom jag. Skulle inte kunna tänka mig sjäkv utan att träna och när jag nu inte blir bra i foten får jag försöka tänka om.
Men det är svårt... Styrketräning funkar även om det är tråkigt men det STÖTR mig att jag inte kan göra vad jag vill. 
 
Jag kör mina pass trots att det gör ont och det bara för att jag tycker det är så kul. Jag mår bra av det ändå men det är en tråkig baksmälla dom gånger foten bråkar.
Jimmy försöker hjälpa mig så mycket han kan, han masserar, stretchar , lägger is på foten och grejar och jag bara hoppas jag är hel mot sommaren när det inte går att åka skidor långre.
 
Jag måste få bli trött. måste få svettas och jag älskar känslan av träningsvärk, en fysiskt trött kropp och musker som känns hårda och ömma av ett bra träningspass.
 
Jag tjurar på och det kanske inte är det smartaste, men träning är som en drog för mg . Jag måste få det och jag blir en grinig och bitter kärring när jag inte får träna som jag vill...
 
 
 
Såhär mår jag bäst. Iförd träningskläder, svettig och trött efter ett bra pass.....
 
 
 
Jag, step brädan och vikterna. Vi har en kärleksaffär som aldrig kommer att ta slut......
 
 

Barnen....

 
Nu när barnen börjar vara stora så funderar jag mycket på om jag egentligen hann med allt jag tänkte göra med dem. Såklart är svaret Nej på den frågan... 
 
När jag var i 20-25 års åldern skulle jag inte ha några barn. Jag kunde inte se mig sjäv som mamma. serös mogen och ansvarstagande person med barn? Nej det var inte jag alls....
 
Och faktiskt har jag fortfarande svårt att se mig som en bra mamma. Ansvartagande JA, men aldeles för svamlig och ambivalent för att vara en bra förebild. Dålig på att hålla regler och aldeles för lättpåverkad och lättövertalad.
Tyvärr är det detta mina tjejer fått växa upp med och men jag kan väl ialla fall säga att jag har ett har bra förhållande till dem båda.
 
 
Jag kan prata med dom om det mesta och precis som pappa sa när jag växte upp om mig och min öppenhet att "ibland berättar du mer än vi vill veta" så är jag likadan mot tjejerna idag. Vi pratar öppet om det mesta och det är verkligen tvärt om vad många mammor gör. Dom vet mer om mig än dom kanske borde, men det har bara blivit så.
 
Såklart blir det mer jag å Vilma som ventilerar eftersom vi bor ihop.
 
Som mamma har man ju gjort det alla andra mammor gör. Barnen är ju nr 1 och deras behov kommer oftast före mina. Vi har levt så alltid och det kan bli lite krock ibland nu när vi ska ingå i en annan familj. Men jag och tjejerna har varit ett team och vi kan bara bestämt hur vi skal ha det och sen har vi gjort så...
 
Idag följde jag med Ida till läkare. Hon ville absolut att jag skulle komma med å såklart jag följde henne. Det k'nns bra att hon fortfarande vill att jag skall vara med henne på såna saker och det var ingen tvekan om att åka de 10 milen till Umeå på morgonen och sen till Bygdsiljum för att arbeta efter lunch. Jag skulle nog kunna vända mig ut och in för att få det bra för dom och ibland vet jag att jag fösöker FÖR mycket. Hur mycket skall man lägga sig i och greja med som mamma? Det kan jag fundera på ibland.......
 
Jag hoppas jag även i fortsättningen kan ha lika bra relation till mina barn och att få vara del i deras liv och dom i mitt...Men man kan ju aldrig veta vad som händer och hur deras liv skall bli. 
 
 
 
Den här kvällen i Maj 2012 tog vi väldigt många fina bilder.En kväll jag adrig kommer att glömma av många olika anledningar. 
 

En lycklig människa är för nöjd med nuet för att kunna grubbla för mycket över framtiden - Albert Einstein

 
Mycket klokt citat måste jag säga. Jag är inte riktigt där än, men vissa stunder kan jag nog vara där...
 
Sista dagarna har varit ganska hektiska med starten av Step terminen i Rödå på torsdag, Afterwork på jobbet på fredag, absolut inget på lördag förrutom en skidtur  och ett spinningpass idag efter en all men fin skotertur..
 
Men ändå har det varit som lugnt. Mitt hjärta har dock fått för sig att bråka lite med mg så jag har svårt att ta i utan att bli svinmfärdig eller "springa in i väggen" krafterna finna bara till en viss mängd aktivitet. Vet inte om det beror på att jag dragt ner på kolhydraterna eller om det är den långa Pronaxenkuren eller nånting annat.... Jag är mest orolig att det skall sluta i en krasch igen.....men jag känner inga andra signaler så jag hoppas inte det.
 
Vilma har varit till pappa i helgen, han fyllde 50 och det var kalas på fredagkväll. Hon verkar ha haft en bra helg och var på bra humör nu när hon kom hem. 
 
Denna vecka blir en vanlig vecka utan mer aktiviteter än det vanliga. 
 
Livet rullar på ganska lugnt just nu och det känns skönt, men jag är på min vakt. Jag vet ju fort det kan vända....
 
 
 
I onsdags var det ett reportage från Conventet i "Mellanbygd".. Förra året var jag åxå på bild, men den vill jag helst glömma....
 
 
Step premiär på Torsdag i Rödå. 20 tjejer.. Jättekul!
 
 
Vi avtackade  pensinären Gunno (tv) som får en present av företagets VD Lars (th)
 
 
En annan sak jag är ganska dålig på är att lägga upp bilder på mig själv. Jag har försökt tänka på det nu på slutet och kämpar med min själv kritiska sida. Bilder "när man gör till sig " är lättare än att lägga upp en sånhär. Men såhär såg jag ut i Fredags på afterworken. Medans de övriga smällde ballonger i gympasalen smet jag ut... DET ha jag inte läst mig klara av än. Ballonger altså.
 
 
Vackert men grått på lördan. Vi åkte en sväng skidor på sjön, men min häl gillade inte det riktigt...
 
 
 
Fick för mig att baka.... Bullarna skulle jäsa över natten och bara gräddas på morgonen, och det var trevligt med nybakade frukost bullar. Nyttiga dessutom
 
 
Skotertur på söndag. Fint väder och solen värmde faktiskt lite.... Vi grillade lite korv och åkte vidare sen....