Räkna inte dagarna. Få dagarna att räknas.

Då var det fredag igen. I samma veva som det blev helg och jag lämnade Bygdsiljum lämnade jag åxå Jimmy för att inte se honom igen förrän på onsdag, eftersom jag är i Hällnäs måndag och tisdag nästa vecka.  Ibland blir det länge. Men det är ju som det är med den saken. 
 
Jag håller långsamt på att vänja mig vid tanken på att bli sambo igen och det känns bättre och bättre. Det, som allting annat , är ju en process. 
 
Ikväll har jag och Vilma gått igenom lite kartonger med saker. Vi gick igenom det som är inne i huset, och bara här fick vi ihop 3 säckar och en kartong till "Myrorna". 2 säckar och massor av kartonger skräp att köra på tippen. 
Sen har vi kvar alla lådor i uthus och garage. Tack och lov har vi inte hunnit sprida ut oss så mycket så allt är i kartonger. Bara att öppna en efter en.....
 
Imorgon skall vi till stan och shoppa upp lite presentkort å annat, sen blir det bio och "Mello" på det.
Jag är bjuden på en tjejfest i Bygdsiljum, men det är ju lite långt att köra och känns jobbigt att åka tillbaks när jag kom därifrån idag, och sen kändes det inte som jag är på hugget att lämna flickorna nånstans. Jag hoppas det kommer fler tillfällen. Det är ju trevligt att man blir bjuden ialla fall och det hade säkert varit jättetrevligt!
 
Livet går vdare för Sunkmamman och det känns bättre och bättre och mer stabit allt medans dagarna går...Jag vet ju att nästa svacka utrar bakom höret och det skall bli intressant att se när och varför jag trampar igenom nästa gång. 
Nu går vi vidare mot det nya och jag gör allt jag kan för att få Vilma att känna sig bekväm med det åxå, vart hon än väljer att bo...
 
 
Massor av kul hittar man i gamla kartonger...
 
 
Rörigt blir det dock. På onsdag är det visning av huset, och då är det bara att städa 
 
 

Lycka är ett val.

Jag vet, jag har skrivt det förut men det är så tydligt för mig just nu så jag skriver det en gång till....
 
Idag bestämde jag mig. Efter en månad av att må skit med kulmen senaste dagarna kände jag bara Nej, nu jävlar är jag less... Less på att må dåligt, less på att gråta, less på klumpen i magen och ångesten som håller om hjärtat. Less på att pendla från skratt till gråt utan förvarning.
Jag kan välja att gå å sura och tycka synd om mig och mina barn eller jag kan fortsätta leva och sträva mot lycka och trygghet. Gå vidare, hitta nya vägar , nya stigar och nya möjligheter. 
 
Jag skall inte säga att jag tog detta beslut helt själv. Jag pratade med en person som hjälpt inte bara mig men framför allt mina tjejer genom mycket;  deras kurator och till lika min faster. Jag ringde henne mest för att prata om Vilma men som vanligt lyckades hon få mig på bättre tankar åxå. 
 
När jag kom hem hade jag bestämt mig. Bestämt för att detta med flytten skall bli bra. Det kommer att bli bra. Vi måste GÖRA det bra. Även om det kommer att vara jobbigt. Vi kommer att vara två genom det jobbiga och vi kommer att skapa ett hem tillsammans. Kanske inte som jag hade hoppats i ett nytt och "naket" hem , men det måste bli bra ändå. Det MÅSTE bli bra och det SKA bli bra och som Ingela sa, det går ALLTID att ångra sig. Inget är hugget i sten. Går det åt skogen så finns det en väg ut. 
Va fasen, vi kastar oss väl över kanten ännu en gång. Rakt ut bara. Hej å hå.......
 
 
När jag kom hem kände jag mig fortfarande positiv och jag bestämde mig för att prata med Vilma. Jag lyckades nog få henne att se hur bra det kommer att bli om hon flyttar med mig men sen är det ju ändå ett beslut hon måste ta i slutändan. Vindeln är inte ett alternativ längre . Jag har bestämt mig och jag vill ha Vilma med. Jag vill att hon provar. Jag vill ge det ett försök, ett försök att få leva i harmoni och lugn. I ett hem med värme och kärlek, DET är vad jag skall göra det bästa jag kan för att skapa. Går det inte så har vi ialla fall försökt.
 
Jag är försktigt positiv till min nya känsla och jag hoppas inte jag vaknar under den våta flten i morgon...
 
Jag måste åxå säga till er som hört av er att jag verkligen uppskattar erat stöd. Ni alla är mina vänner och jag är så tacksam att ni finns "där ute" . 
 
Idag kom då "mitt" hus ut på Hemnet och Blocket.... Känns verkligen konstigt att se bilderna igen. Jag minns när jag satt och drömde om huset sist det var ute till försäljning. Kollade på bilderna hela tiden och drömde hur jag skulle ha det om det var jag som bodde där. Nu är det nån annan som kan sitta och drömma.... Ni kan ju ta er en titt hur jag har det såhär innan jag lämnar det
 
 
 
http://www.hemnet.se/bostad/villa-6rum-vindeln-vindelns-kommun-angsvagen-15-6027073
 
 
Veckans pep talk från Olof Röhlander...
 
http://olofrohlander.se/veckans-peptalk-konsten-att-slappa-taget/
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det viktiga är inte vad som står skrivet på pappret utan vad som står skrivet på hjärtat.

Det är inte ofta under dessa 1,5 år som jag bloggat är jag knappt vet vad jag skall skriva. Just nu har jag ingen aning vad det skall bli, så jag skriver bara, låter orden komma eftersom och så ser vi vad det blir.  Kanske värdelöst svammel för er läsare, men åter igen är det frivilligt att läsa. Jag vill ha med mig dom här dagarna när jag sitter lycklig i min soffa i framtiden och läser vad jag skrev nu när det är som mörkast och tyngst. 
 
Mina tankar idag skapade ett sånt kaos att huvudvärk, tårar, ångest on i magen och extrem trötthet avlöste varandra. Om nån skulle frågan nu hur jag mår skulle jag inte kunna svara. Jag vet inte helt enkelt.
 
Morgonen började i Jimmys hus. Tillsammans med Vilma åt jag frukost och vi följdes till skolan där vi hade ett möte med rektor. Vi fick se oss runt och Vilma fick träffa lite elever. Hon måste ha gjort ett bra intryck för en hel drös av dem har skickat vänförfrågningar under dagen. Jag tyckte det kändes personligt och trevligt. Lite "alla känner alla" stuket och jag tror hon skulle trivas där. 
Vilma var dock inte lika imponerad som jag tyvärr. Inte det minsta faktiskt. 
 
Resan hem gick via Bygdsiljum där jag hann jobba några timmar och sen vidare till Vindeln och Hällnäs för min del. Ingen av oss sa ett ord på hela vägen. Jag kämpade med miljarder tankar och Vilma var nog mest uppslukad av intryck men även av tankar.
 
Jag vet fortfarande inte hur nånting kommer att bli och om det är möjligt så är det ännu tyngre idag. 
Det lutar just nu åt att jag får flytta själv till Burträsk. 
 
När tjejerna var 4 och 6 år valde Lasse att flytta till stan frän Rödå. Han valde att kämpa för sin egen lycka och att komma bort från mig. I samma veva valde han åxå bort att vara mer än varannan helg pappa. Jag har uppfostrat tjejerna helt själv och har aldrig förstått hur han kunde göra det valet.
Nu står jag inför det själv. Att välja Jimmy, Jimmys pojkar och mig sjäv före mina flickor. Det är så det känns och det känns hemskt!
Vad är jag för en mamma som gör det valet? Hur kan man ens fundera på det ? Jag måste ju för tusan göra allt jag kan för att bo kvar i Vindeln så Vilma får gå ut 9an här.
 
Eller? Skall jag tänka på mig själv, min kärlek min ekonomi , tygghet och trivsel och att kanske kunna få ihop lite pengar så jag kan göra roliga saker ihop med tjejerna.
 
Jag både vill och inte vill, kan och inte kan, vågar och inte vågar...... Jag vill ju leta lösningar hela tiden på saker, men vad skall lösas här? Vad kan lösas här? 
Jag bara hoppas att mina val inte gör så mina tjejer kommer att vara bitter på mig framöver. Arga över det jag ställde till med och dom val jag gjorde och vad det i sin tur ställde till med. 
 
Vi har fått ett erbjudande om att komma å titta på en 2a här i byn. Den är ledig från 1 april, om en månad altså. EN MÅNAD!! 
Det är defenitivt inte nånting jag eller heller Vilma är redo för. Vi vill nog bo kvar i huset så länge det går. Så jag vet inte vad jag skall göra med kö platsen. Man får säga nej tre gånger innan man tappar sin plats och detta är ju bara första...
 
Ja... det blev ju några rader för eftervärlden. En bitter, arg, besviken, ledsen, deppad, trött, förtvivlad, uppgiven och just nu väldigt ensam Sunkmamma skall försöka få resten av kvällen att gå så det blir imorgon , så det blir nästa dag, helg och nästa vecka, vår , sommar och höst igen. DÅ vet jag hur detta slutar. Men då skall man väl ta nästa beslut som skall påverka mig en massa annat folk....
Eller så har jag hittat min sten innan dess och krypt under den. Den som orkar får se
 
 
 
Vilmas rum hos Jimmy..... Det blev mysigt