Trögt

Den senaste helgen föregicks ju av en hel del planerande av mig och Jennie som var lite av anledningarna till resan. Bland annat så hade jag sammanställt en massa bilder på alla tokigheter vi gjort senaste 8 åren. De blev en hel del det ska jag säga. Till bilderna skulle man försöka minnas vilket år det var samt vart och varför.Det var svårare än jag trodde. Man minns knappt själv vad man varit med om uppenbarligen. 
 
Men det var väldigt kul att leta bilder och minnas alla tokigheter vi faktiskt gjort. Sen hade både Janne och Jennie satt ihop små filmer med alla gamla synder. Där fick vi verkligen skratta gott. Det är ju så kul att det bara är vi som tycker det är roligt åxå. Ingen annan skulle ha lika kul åt dom filmerna som vi. Alla är delaktiga och alla har varit lika tokiga genom åren. 
 
Men som alltid när man haft sådär kul en hel helg så blir det lite av ett vacuum när man landar på hemmaplan. Förväntningarna var stora innan vi åkte och jag höll på längta ihjäl mig. Och helgen blev ju åxå precis så bra som det var tänkt. Så nedslaget i verkligheten blev lite hårt. Men jag har ju bestämt mig för att inte låta det påverka mig lika mycket som tidigare, men jag får som kämpa lite. Den där känslan av meningslöshet är svår att få kontroll på. 
 
Att dessutom landa i ett hus som inte heller är ordentligt städat på länge är inte heller nån hit. Sen försöker jag bemästra mitt stora behov av att ha ordning överallt. Det går inte när man är tre eller fler som bor i ett hus.  
Eller det går, men då får man springa som en galning å plocka kläder och torka bord å puffa kuddar, vilket jag åxå gjort i alla år.
Jag känner mig lite less på det faktiskt. Men det verkar vara bara jag som far illa av att borden är kletiga av Oboy och fil, och spisen är skitig och det är disk som inte "hamnat" i maskinen. Och jag tror der är DET om stör mig mest. Att jag ska va den enda som inte kan slappna av förrän borden är torkade och disken i maskinen.
 
Jag vill inte låta det påverka mig så som det gjort i alla år, då jag misstänker att även det är en av anledningarna till mina dippar när jag annars åxå är lite "låg" eller svag eller vad man ska säga. Sen blir det tydligare nu när vi är så få hemma. Är man många kan man skylla på det, men nu är vi inte många å det går ändå inte att ha fint...
 
Jag började iallafall för nån vecka sen med att låta bli att bädda på morgonen. Det är inte kul att lämna eller komma hem till en obäddad säng, men jag övar lite...
Sen har jag ju min "ordning och reda hörna" i Vilmas gamla rum. Där är det bara jag som är ( å katten förståss), så där kan jag ha ordning hur mycket jag vill utan att nån annan än jag stökar till. Men det krävs som sagt lite övning att inte känna panik över att det är ostädat på andra ställen i huset och att det ska irritera mig nåt så vansinnigt, för vad gör det ens att det inte är tip top? Egentligen inget alls...
 
När jag är på topp bryr jag mig inte att det är jag som får plocka, sopa skräp, torka bord, ordna kuddar i soffan och bädda sängen. Men när energi nivån är lägre så påverkar det mig. Så jag önskar jag bara kunde "sluta se" sånt. men det kanske inte går.
Jag övar på iallafall.
 
Hur som helst så var vi alla i helgen ganska överens om att ett bot till deppiga dagar är att scrolla runt bland bilderna på alla tokigheter vi gjort, då mår man genast så mycket bättre..
 
Så här kommer en sån bild... Man kan inte annat än le  när man ser den eller hur?
 
Ha en bra vecka alla och städa inte i onödan :-)
 
Jimmy å Janne från vårat "Bröllop" i Holmträsk 2017
 
 
 
 
 
 
Taggar: ADHD/ADD, Psykisk ohälsa, Vänner;

Vecka FYRA

Jaa, Vecka 4….

Helgen vecka 4 år 2012 i Kittelfjäll på hotellet lördag kväll fick jag min första officiella panikångestattack.

Jag kommer aldrig att glömma den. Inte heller glömma hur det kändes, hur jag mådde, hur folk reagerade, hur jag reagerade...Det var hemskt! Riktigt hemskt!

Jag kan nästan säga att det var då jag riktigt på riktigt kraschade, även om jag sen sommaren 2011 mått si sådär med små å halvstora dippar….

2012…Det är alltså 8 år sen nu. Tänk om jag där å då vetat att det skulle ta ända till 2019 innan jag skulle få ett år utan djupa dalar. Usch, det är länge.Tur jag inte visste det.

Därför är jag särskilt glad och stolt över mig själv att jag orkat med dessa år och överlevt och kommit ut på andra sidan i de skick jag nu är. 

Under dessa 8 år har jag, förrutom kämpat med mig själv, både hunnit skilja mig, träffa kärleken på nytt, flytta från Rödå – Vindeln, från Vindeln- Burträsk, uppfostra en (då) 12 åring och en 14 åring till vuxna damer, ta dem genom konfirmationer, gymnasieval, pojkvänner, alkoholdebuter, körkort, djupa dalar och höga höjder och allt annat vad det innebär att ha tonåringar. Jag har flyttat  ihop och in i en annan familj där regler och syn på uppfostran inte på nästan en enda punkt stämde (stämmer) överens med mina tankar och idéer i saken

Jag är förbannat stolt över mig själv när jag tänker på det. Lika stolt som jag kan bli ledsen att jag inte orkade stå på mig alltid vad gäller de saker jag stod för i uppfostran och regler.  Jag svek mig själv och även flickorna på många saker… saker som inte går att ändra nu eller göra ogjort. Men det blev ju bra ändå i slutändan hoppas jag men konflikterna har varit många på vägen. Onödigt många och det har väl varit en av anledningarna till att det tagit så lång tid allt. 

Jag skulle ALDRIG vilja göra om dessa 8 år och jag skulle kunna ge 20 000 råd till andra i samma situation som står inför samma saker och val som jag gjorde för 8 år sen. Råd som förmodligen ingen skulle bry sig om eftersom ett liv skiljer sig så mycket från ett annat. Så jag brukar hålla mig när det gäller att ge råd om det inte frågas efter…

Dom som känner mig vet vad jag gått igenom, och dom som behövt läsa sig igenom mina sista 8 år har gjort det. Dom som inte känner mig men läser de jag skriver har åxå läst sig igenom mina sista 8 år.

Jag skulle kunna gräva ner mig i saker jag gjort fel eller kunnat göra på andra sätt. Men det väljer jag att inte göra. Jag har gått vidare.

Den då snart 44 åriga Maggan som i bästa hårdrockssminkningen satt på hotellet i Kittelfjäll och hyperventilerade är långt ifrån den snart 52 åriga Maggan som i helgen drar med Rödå gänget upp till Tärnaby för en helg med slalom, tokigheter och underbart umgänge. Det känns dock som att cirkeln sluts lite då alla som är med i helgen var med även då 2012, förrutom Jimmy då .

Så jag kan nog även låsa cirkeln och kasta bort nyckeln känner jag. Jag är så glad och tacksam över dessa 8 andra människor som trots alla år och allt som hänt är kvar som mina vänner. Det är dom enda som på riktigt hängt kvar och som jag regelbundet träffar.

Jag är åxå så glad över alla nya fantastiska vänner jag fått i Burträsk. Det är så berikande att ha så många fina människor runt sig som man kan umgås med å hitta på roliga och tokiga saker med. 

Jag känner mig just i detta nu 1000 gånger starkare, gladare, friskare, lyckligare och friare än då för 8 år sen och det hoppas jag märks på mig åxå…

Nu tuffar jag vidare genom vecka 4 år 2020 packar ihop mina saker och drar till fjällen och det känns helt fantastiskt!

Puss på er alla och ha ett RIKTIGT bra slut på vecka 4 ! Det ska då jag banne mig ha.

 
Maggan 2012... Här sitter jag mitt i ett pågående party å mår skit. Strax efter detta vandrade vi iväg till hotellet och då brakade allt lös..
Man behöver inte vara expert för att se att jag inte alls mår bra på bilden. 

2019 Jag å min kärlek... Vi har fått kämpa några år, och jag har varit redo att ge upp flera gånger, men det har jag inte gjort. Så här är vi nu. Stabila och trygga i varandra. 
 
Taggar: ADHD/ADD, Diagnoser, Livet, Psykisk ohälsa, Resa;

På G igen

Nu är jag igång igen. En fastevecka!
Detta är inte nåt tillfälligt påhitt bara sådär, utan jag har planerat det ett tag. När jag fastade i höstas blev Victoria som sugen att prova så vi bestämde redan då att vi skulle testa tillsammans i Januari. Å nu är vi där!. Men jag börjar efter helgen, eftersom  jag ska på middag både lördag och söndag ( mer om det efter helgen) 
 
Jag har ju bra diciplin på mig själv när jag bestämt mig för nåntong, så det är ju bara att köra nu då. Min tanke var en vecka på hösten å en på våren för att "rensa ut" de man dragit på sig. Varje gång kanske man tappar nån dålig vana lite. Kaffet är ett exempel från i höstas. Jag "kom inte igång" med det efter fastan å klarar mig än idag bara med en enda kopp / dag, så det lär ju inte bli så svårt denna gång. Åsså snuset då.... jag lämnade ju portionssnusvärlden och har numera lössnus bara. Det är ju  bökigare, därav bli det mindre snusat, så jag tror det ska gå bra det med. Tror egentligen inte att det blir några problem alls faktiskt. Det känns då inte så. Det är ju herrejösses bara en enda vecka ... 
 
Till det då, såklart, så har jag gått med i "15 med Paolo".
Det hade jag nog inte gjort om jag inte fått ett erbjudande som Memira kund att vara med i 3 månader utan kostnad. Kan ju vara bra med lite extra pepp tänkte jag.. Å så är det ju. 
Men nästa vecka börjar även träningspassen, så det blir en riktig rivstart. men det gillar jag ju. Å förrutom på onsdag då jag ska ända till Rödå för att träna, så är detta snabbt fixat eftersom vi bor granne med badhuset. Känns riktigt bra dehär, och jag känner att min kropp är på G.
 
Det är ju faktiskt bara JAG som kan ta ansvar för min kropp och det är bara JAG som kan göra nåting åt ev fel å brister, antingen själv eller med hjälp. 
Det som går att göra nåt åt kan man åtgärda, men det som inte går att göra nåt åt måste man lära sig leva med. 
Min rygg är en sån som jag börjar förstå att jag måste leva med. Jag kan gå till 1000 sjukgymnaster / kiropraktorer/ naprapareer och bryta till den, men för att det ska hålla måste JAG träna upp musklerna runt och bara JAG kan ta reda på vad som måste göras för att fixa det. Jag har kört stenehårt under hösten med "tråkiga" rehab övningar och massor av hälsosam Yoga för ryggen och även om just smärtan i ryggen inte gett sig så är det mycket bättre. Jag har tränat upp vänster ben så smärtan där är i princip borta nu och benet börjar vara lika starkt som det högra. men det hade ju inte hänt nånting om inte JAG prioriterat träningen för MIN egen skull, och nån "quick fix" finns ju tyvärr inte.
 
Så tänker då jag, men jag vet det finns många som tänker annorlunda. Men detta är vad som driver mig framåt, med träning, bra kost och sunda vanor och bra balans i kivet. Det är för att JAG vill leva länge, orka med det som kommer, må bra, och även kanske kunna peppa andra till att göra detsamma. men inställningen jag har till mig sjäv och min träning sitter bara i MITT huvud. 
Så frågan man egenligen bara måste ställa sig är . Hur vill jag må?? sen får man utgå från svaret och jobba från det... Det är inte lätt , men det går!
I höstas behövde jag mindre hård träning, mer yoga och mer lugn och ro. Nu känner jag att jag är laddad med energi och kan ge mig själv lite hårdare träning, men jag måste lyssna på kroppen hela tiden och inte köra över den. Den säger till direkt, å då är det bara att slå av på takten. 
 
Sådär, det var helgens predikning. Nu ska jag gå ner i källaren och umgås med Paolo Roberto i en kvart... 15 minuter.. Hur mycket är det egentlgen av ett dygn? inte mycket!
Det har man tid med!
Ha en fortsatt bra helg alla !
 
 
Jag fick ju tre månader av Memia, så då kan man ju inte låta bli, även om jag skulle fixa detta på egen hand egentligen. Men lite extra pepp och förslag på träningspass kan ju vara bra att få ändå. 
Sen är ju Paolo en av dem som jag får inspiration av, å det gör ju inte saken sämre!