Vecka FYRA
Jaa, Vecka 4….
Helgen vecka 4 år 2012 i Kittelfjäll på hotellet lördag kväll fick jag min första officiella panikångestattack.
Jag kommer aldrig att glömma den. Inte heller glömma hur det kändes, hur jag mådde, hur folk reagerade, hur jag reagerade...Det var hemskt! Riktigt hemskt!
Jag kan nästan säga att det var då jag riktigt på riktigt kraschade, även om jag sen sommaren 2011 mått si sådär med små å halvstora dippar….
2012…Det är alltså 8 år sen nu. Tänk om jag där å då vetat att det skulle ta ända till 2019 innan jag skulle få ett år utan djupa dalar. Usch, det är länge.Tur jag inte visste det.
Därför är jag särskilt glad och stolt över mig själv att jag orkat med dessa år och överlevt och kommit ut på andra sidan i de skick jag nu är.
Under dessa 8 år har jag, förrutom kämpat med mig själv, både hunnit skilja mig, träffa kärleken på nytt, flytta från Rödå – Vindeln, från Vindeln- Burträsk, uppfostra en (då) 12 åring och en 14 åring till vuxna damer, ta dem genom konfirmationer, gymnasieval, pojkvänner, alkoholdebuter, körkort, djupa dalar och höga höjder och allt annat vad det innebär att ha tonåringar. Jag har flyttat ihop och in i en annan familj där regler och syn på uppfostran inte på nästan en enda punkt stämde (stämmer) överens med mina tankar och idéer i saken
Jag är förbannat stolt över mig själv när jag tänker på det. Lika stolt som jag kan bli ledsen att jag inte orkade stå på mig alltid vad gäller de saker jag stod för i uppfostran och regler. Jag svek mig själv och även flickorna på många saker… saker som inte går att ändra nu eller göra ogjort. Men det blev ju bra ändå i slutändan hoppas jag men konflikterna har varit många på vägen. Onödigt många och det har väl varit en av anledningarna till att det tagit så lång tid allt.
Jag skulle ALDRIG vilja göra om dessa 8 år och jag skulle kunna ge 20 000 råd till andra i samma situation som står inför samma saker och val som jag gjorde för 8 år sen. Råd som förmodligen ingen skulle bry sig om eftersom ett liv skiljer sig så mycket från ett annat. Så jag brukar hålla mig när det gäller att ge råd om det inte frågas efter…
Dom som känner mig vet vad jag gått igenom, och dom som behövt läsa sig igenom mina sista 8 år har gjort det. Dom som inte känner mig men läser de jag skriver har åxå läst sig igenom mina sista 8 år.
Jag skulle kunna gräva ner mig i saker jag gjort fel eller kunnat göra på andra sätt. Men det väljer jag att inte göra. Jag har gått vidare.
Den då snart 44 åriga Maggan som i bästa hårdrockssminkningen satt på hotellet i Kittelfjäll och hyperventilerade är långt ifrån den snart 52 åriga Maggan som i helgen drar med Rödå gänget upp till Tärnaby för en helg med slalom, tokigheter och underbart umgänge. Det känns dock som att cirkeln sluts lite då alla som är med i helgen var med även då 2012, förrutom Jimmy då .
Så jag kan nog även låsa cirkeln och kasta bort nyckeln känner jag. Jag är så glad och tacksam över dessa 8 andra människor som trots alla år och allt som hänt är kvar som mina vänner. Det är dom enda som på riktigt hängt kvar och som jag regelbundet träffar.
Jag är åxå så glad över alla nya fantastiska vänner jag fått i Burträsk. Det är så berikande att ha så många fina människor runt sig som man kan umgås med å hitta på roliga och tokiga saker med.
Jag känner mig just i detta nu 1000 gånger starkare, gladare, friskare, lyckligare och friare än då för 8 år sen och det hoppas jag märks på mig åxå…
Nu tuffar jag vidare genom vecka 4 år 2020 packar ihop mina saker och drar till fjällen och det känns helt fantastiskt!
Puss på er alla och ha ett RIKTIGT bra slut på vecka 4 ! Det ska då jag banne mig ha.
