Var klok och acceptera att vägen är full av motsägelser
Min historia kring mitt förhållande till Peter vet nog alla snart, däremot är det kanske inte så många som vet min historia på jobbet, som parallellt med eller hellre kanske tillsammans med allt annat har gjort att det blev som det blev.
Det var en gång en glad transportledare… Som började på Martinsons i Maj 2007. Nyutbildad efter 2 år på Logistik och Transportledare utbildningen i Vännäs. Lycklig att få jobb direkt efter utbildningen.
Systemet vi arbetade i då hette AS 400 eller även kallat det ”Grön svarta” . Mycket omodernt system, och det fanns inga kopplingar mellan det systemet och transportledningssystemet Cock Pit. Men det var snabbt att arbeta i och kunde man bara med det så fick man svar på de frågor man hade.
Redan då pratade alla om det nya systemet som skulle "frälsa världen" (typ) ANders, som jag efterträdde skulle i sin nya tjänst på företaget vara med och bestämma, upphandla och starta igång det nya systemet. Samtidigt som detta skulle ske skulle även truckarna få ett datasystem att arbeta i. Sawinfo köptes in och Jimmy, som tidigare varit truckförare anställdes som utlastningsansvarig och för att vara med och köra igång Sawinfo.
Hej å hå. Tiden gick och så en vårdag för fyra år sedan skulle vi då bli presenterade för det NYA SYSTEMET. Planner View. Anna anställdes för att vara med i projektet och att testköra innan systemstarten. Det visade sig att det nya systemet var lååångt ifrån klart vad gäller logistiken. Vi kunde direkt se att dom som sålt systemet till oss inte hade en aning om vad våra arbetsuppgifter egentligen var. Hur komplicerad våran utlastning är med tre sågverk, en massa legotillverkare, samlaster mellan alla verk till olika kunder i hela världen, bil, båt , tåg…… vidareförädlat, limträ, husprojekt, conteiners .... ja allt möjligt. Systemet var anpassat för att skicka ett lass virke från A-B….
Det var nu det började. Hösten 2009…. Det skulle i princip snickras ihop en fungerande utlastningsmodul till oss. Jag fick arbeta på som vanligt jag medan jag hörde hur ”testgänget” arbetade på och försökte få ihop ett system som jag sedan skulle arbeta i. Jag hade lite och ingenting att säga till om och periodvis ville jag bara sitta med hörselkåpor när dom diskuterade olika lösningar, varianter och sätt jag skulle komma att arbeta på. Det var hemskt och jag minns att jag hösten 2010 efter ett år av diskussioner i korrodorer och överallt mer än en gång var in till min chef och uttryckte min oro, min frustration och rädsla för vad som skulle ske. Jag vet att jag flera gånger bröt ihop där inne och jag började leta andra jobb. Jag hade inte en aning om hur det skulle bli i slutändan och jag mådde inte bra. Jag kände mig på sidan och helt utanför. Det blev lite bättre när Annica började, för hon var lika utanför hon….plötsligt placerad i Bygdsiljum efter en massa år i Kroksjön.
2011 i April så körde då ÄNTLIGEN systemet igång ettr senare än planerat. Nu fick vi i alla fall alla vara med i ”samma båt” . Men båten var inte klar att sjösättas än på långa vägar och den kantrade ganska direkt och det var mer än ett hål i botten. Vi öste och öste vatten men det kom ständigt in mer. Våren och sommaren slet vi som djur för att få det att funka. Arga kunder som inte fick sina saker i tid, eller fel saker, sura säljare, problem med att ”se” rätt saker i systemet gjorde att vi alla så sakta började tappa hoppet om att det nånsin skulle bli bra. Och än så länge var Limträ helt utanför detta fantastiska system, men det skulle ju åxå in. Anna som var anställd i projektet för att reda ut allt trassel hamnade på Limträ stolen i början av 2012 när Per fick gå hem. Vi förlorade den resurs vi haft som hjälp och Anna skulle samtidigt som hon skulle lära sig Limträ och skapa nya rutiner där, även testköra Planner View limträ som skulle igång. Jag erbjöd mig att hjälpa till med testerna för att avlasta henne och för att inte ännu en gång hamna utanför, men ingen lyssnade på det örat och så blev det inte. Hösten 2012 körde vi då äntligen in Limträ i samma. Precis samtidigt som jag personligen kraschade så skulle vi ”starta om” om kasta oss ut i det okända kaoset en gång till.
Det gick ett tag men nu efter jul blev det riktigt jobbigt. Personligen tycker jag att allt detta skötts riktigt dåligt och projektet är en katastrof. Nu är en av oss dokumenterat ”på gränsen”, minst två av oss andra som har tydliga symptom på både depression och utbrändhet eller vad man vill kalla det, i form av såväl fysiska som psykiska besvär. Jag känner att jag inte är villig att offra min hälsa på detta längre. Jag är arg, ledsen och besviken på hur det hela gått till och att ingen tagit oss på allvar förrän vi börjar falla ifrån på riktigt. VARFÖR kunde vi inte fått en resurs redan i början av året när Per slutade. Nu är det lix för sent. Man orkar inte hur länge som helst och nu är måttet rågat kan jag känna. Jag har under hela denna period försökt arbeta, mycket för att inte ställa till med nåt för dom andra, men för vad? eller för vem?. Min första sjukskrivning i september skulle enligt både min läkare och min kurator ha varat längre än en halv vecka, men då ville jag inte vara mer till besvär än vad jag redan varit. Företaget tog hand om mig då när jag försökte tillbaks, med samtal och det måste jag säga var nog det som räddade mig då. Men fortfarande är vi fler på avdelningen, fler som mår dåligt och det poängterade jag redan då under mina samtal att vi skulle behöva ta pulsen på hela avdelningen. men inte heller det togs på allvar då.
För ett år sen kom folk förbi våran avdelning och tittade avundsjukt på oss och sa att dom åxå ville jobba här. Vi hade trevligt, vi skrattade och vi fikade alltid go´fika. Nu är det ingen som vill vara här längre. Vi är trötta och stämningen är på botten……
Just nu kan jag inte se hur vi skall få nån ordning på nånting och jag längtar mest av allt efter att få tillbaks arbetsglädjen som jag hade förut. Nu får jag mer och mer ont i magen för varje mil jag närmar mig Bygdsiljum och varje morgon vaknar jag med en obehaglig känsla i kroppen. Känns inte kul att det skall bli på det här viset, men nu är alla bollar i rullning och vi får se vad som händer i framtiden.
Jag och Anna 2010
