Snart helg...... Känns som milstolparna är helgerna och det som är emellan bara en trransportsträcka. Jag har ju alltid älskat mitt jobb men på senaste tiden har det börjat tära på krafterna och nu håller jag upp ögonen för andra jobb. Jag har svårt att tro att det skall bli nån ordning nångång, och efter dagens samtal med min chef så förstår jag att det kan bli svrt. Han har ju förstått att det är KRIS, men det är mcket han INTE förstår än. och jag vet inte om jag orkar försvara, kämpa, gnälla, föreslå och fundera på framtiden mer.... Just nu hänger allt i luften. Vad skall Jon ha för arbetsuppgifter? Kommer Anna tillbaks och vad skall hon göra isåfall? Vart skall Jimmy sitta som inte vill sitta med oss? Hur skall vi fördela alla arbetsuppgifter framöver? Vem skall lära upp Jon fortsättningsvis? Just nu känns det som jag är hans arbetsledare och det är tärande....När han inte har nånting att göra kommer han ju till mig. Han är duktig men jag vet inte vad jag skall lära honom härnäst och jag får inte riktigt det stöd jag behöver  av min chef tyvärr.  

 

Idag var jag och Lasse och fick lite föräldrar stöd. Det är lite rörigt runt Ida och hon har förändrats rätt mycket bara sen jul. Jag har fått sätta nya och tydligare regler och vissa saker vet jag ite om det är bra eller inte. Idag fick vi veta att det är helt rätt det vi gör och stöd och hjälp finns om vi behöver och det känns skönt. Ida är en duktig och frammåt tjej, väldigt mogen för sin ålder och klok. Men hon har en del sidor som jag inte blir riktigt klok på , men så kanske det är med tonåringar..... Hon är väldigt lik mig på många sätt och ibland förstår jag precis hur jobbigt hon har det. Jag tänker på min egen uppväxt då. 7an-9an var plågsamt jobbigt och jag hade stora problem med att hitta en plats. Jag mådde ganska dåligt och jag minns att jag fick magkatarr under den perioden. I 9an hittade jag teatern och det tror jag lättade massor. En värld där man kan spela en roll och får vara nån annan. Efter det gick jag teater och musik linjen på gymnasiet och det var två roliga år. Men när jag ser tillbaks på högstadiet så är det inte med glädje och ljusa minnen tyvärr. Jag hade hoppats mina tjejer skulle få en bättre upplevelse, men jag vet inte riktigt. Ida är nyfiken på livet och det är ju mycket lättare nu förtiden att få kontakt med folk och deras sociala nätverk ser helt annars ut än vad mitt gjorde. Hon har väl gjort lite tokiga val på slutet, men hon är fortfarande världens mest fantastiska Ida och när hon är på bra humör kan man inte annat än bi smittad.... likaså när hon har sina dåliga dagar...

 

Jag var till gymet åxå för första gången på jättelänge. Skönt att få ta i och även om jag känner att kroppen är svag och orkeslös försökte jag köra ett normalt pass med mindre vikter än vanligt.

 

Mina föräldrar blev här för ett tag sedan utsedda till Årets Eldsjälar och jag hittade detta på nätet

 

 

Eldsjälar som inte vinner medaj, men är ovärdeliga

Utan att kunna vinna medaljer är det många människor som arbetar i det tysta i Umeås framgångsrika föreningsliv. 
Laila och Lars Windelius från Rödålidens Blåbandsförening är två av Årets eldsjälar 2012. De arbetar som ledare för motionsgymnastik och tar ett stort ansvar och initiativ för musiklivet i Rödåbygden.