Sjukt inlägg
Varning för långt å trist inlägg BARA om sjukdommar! (sådär, nu har jag varnat) .men jag skrev ju i tisdags att jag skulle kräkas ut lite, så detta är mitt kräks....eller kanske min journal hellre.
Varför skriver jag om detta här? Jo, för att det påverkar en stor del av mitt liv på alla sätt.
I yngre dagar så pratade man aldrig om sjukdommar, och jag minns att jag tyckte det var så jobbigt att lyssna på de äldre då dom bara pratade sjukdommar.
Ju äldre mina föräldrar blir, ju mer sjukdomsprat blir det även där å nu är jag plötsligt själv inne i det.
Hur blev det så?
Jimmy är ju 10 år yngre än mig, men han är också väldigt duktig på att prata sjukdommar. Jag tycker det är tråkigt, men samtidigt så är man ju mitt i det å det måste som pratas om. Svårt är det ju annars när man dräller på eviga besök hos läkare om allt möjligt och det blir en del av ens liv.
Nåväl, här kommer det:
Min rygg kan vi börja med, den pajade ju när jag var kring 40. Jag upplever sjäv att det var i samma veva om jag åkte "Tjejvasan" 2008, 2009 och 2010. Sista gången där så hade jag så ont efter loppet att jag knappt kunde röra mig och det var som där det började.
Sen har det varit otaliga besök, röntgen, MR, sjukgymnasik, kiropraktik, smärtstillande osv osv.
Men nu har dom ju iallafall kommit fram till att det är en isolerad Osteoporos i ländryggen samt en aning diskbråck på nån kota.
Vad gäller osteoprosen har det varit snack om varför jag fått det. Ingen ärftlighet finns, jag lever sunt, röker inte och tränar mycket, har aldrig brutit nåt i hela mitt liv heller, så nu ska jag få Zoledronsyra som är ett läkemedel som stärker benmassan. ges i dropp ett par gr / år och vi får väl se om det har nån effekt på ryggen. jag hoppas det....Återkommer om det.
Klimakteriet....ja det är ju ett gissel som alla kvinnor som lever längre än till 40 år råkar ut för mer eller mindre länge å mer eller mindre jobbigt, jag har ju berört detta tidigare bland annat här: https://sunkmamma.blogg.se/2023/april/klimakteriet.html.
Man kan nog egentligen skylla det mesta på denna övergångsålder, och det är väl bara dom med riktigt jobbiga "biverkningar" , eller vad man skall säga, som kan få hormoner. Jag hade ju en massa "sprattel i bennen" å annat som gjorde att jag sov som skit ett tag där 2023. Dock inga vallningar , vilket verkar vara nästan ett måste för att man skall kunna säga att man är i klimakteriet.
Min läkare ville inte riktigt ta det som övergångsbesvär så jag fick testa en massa annat, men gav upp då inget hjälpte.
I vanlig ordning googlade jag å såg att många får SSRI ( antidepressiv medicin) mot besvären . Hittade detta : Ett alternativ är att ta en låg dos antidepressiva läkemedel av varianterna SSRI och SNRI. Det har visat sig hjälpa mot blodvallningar och svettningar och har även bra effekt på den kognitiva påverkan som många upplever.
Oh, tänkte jag...
Jag har ju kvar en halv ask sen jag åt dem då jag mådde som sämst å hade ganska mycket problem med ångest å annat kul, som jag vill betona att jag INTE har nu å inte har haft på flera år. Gu, så skönt att få säga det...inte haft på FLERA ÅR!!! Det trodde jag aldrig jag skulle få säga när jag var mitt i det 2011-2021
Nåväl, jag började ta dem igen i låg dos å det blev bättre med allt från sprattlet i benen om nätterna, suset och stöket i hjärnan å SÖMNEN! Jag började sova till 9-10 på helgerna istället för att studsa upp vid 7 tiden...
Gott så...Jag äter väl dom då, trots att dom har endel mindre roliga biverkningar, men , men ...pest eller kolera?
Här i höst kom jag över en artikel om SSRI och Osteoporos i tidningen Må Bra . Dags å börja googla igen då, och mycket rilkrigt : Användning av antidepressiva läkemedel som hämmar upptaget av serotonin kan innebära en ökad risk för benskörhet, enligt två nya studier publicerade i Archives of Internal Medicine.
Pratade men min läkare som inte riktigt ville styrka detta, antagligen för att det är för lite forskat på ämnet, men jag tänkte att det är väl då himla onödigt att chansa , så jag slutade med dem.
Om nån av er nånsin slutat med dessa så vet ni vad jag gått igenom de senaste veckorna. Utsättningssymptomen är INTE kul. Jag har ju provat tidigare, så jag visste väl på ett ungefär, men jag tycker det var värre denna gång. Framför allt yrseln, å "blixtarna" i skallen : Blixtar i huvudet eller elstötsliknande parestesier i huvudet/extremiteterna är ett välkänt men sällsynt symptom vid nedtrappning, utebliven dos eller efter utsättning av antidepressiva
Sen har jag ju gjort en ADHD utredning tidigare så jag vet ju att jag har vad jag kan kalla "lindriga" symptom med lätt förvirring, ett konstnt brus och "disco" i skallen och svårt att hantera vissa saker som händer samt en himla energi och sömnsvårigheter. Dom är ju tillbaks som ett brev på posten, men återigen pest eller kolera? Jag ( och alla runt mig) får leva med det .
Huden Vi bränner väl av den sista i samlingen då..... Huden.
Det har varit utslag som inte läker, klåda som ger sår som inte läker, svampinfektioner överallt, i öronen, hårbotten, naglarna ( har faktiskt bara halva nageln kvar på tre fingrar, resten är "uppätet" av svamp) , på huden på läpparna , osv..... har varit å tagit tester för att utesluta hudcancer flera gånger å en massa olika beök här å där. Vi har Psoriasis i släkten , men det tycks inte vara det. Har fått lite olika förslag ( och krämer, piller, vätskor, you name it) för alla dessa olika trveligheter Perioral dermatit, Rosacea, mm
Nu sist var det mina läppar som började krångla i början av året. Dom blev torra, spruckna osv å såklart var det avamp som var första gissningen , så jag har fått krämer å penicillinkur mm, men inget hjäper så igår var jag änrligen till Hudmottagningen i Umeå. Dom tog faktiskt en biopsi på läppen vilket är bra, då kanske jag får ett svar vad det lider.
Det var lite spännande att äta julbord på Ikea efter det besöket med ett tryckförband på underläppen, men det gick det med.
Till detta har vi ju Tinnitusen , Artrosen i ena tån, alla stukningar som gett mig svaga fotleder å lite annat smått å gott som jag inte ens orkar beröra då det förmodligen är normalt för en kropp som studsat runt i snart 57 år...
Det vore ju konstigt om det inte skulle nötas nånstans när man är i farten hela tiden som jag är. Jag vägrar att bara lägga mig ner å vänta , så jag kör på så länge det går. Än så länge så hindras jag inte av nånting, även om jag kan få rejäl "baksmälla" om jag kört på för hårt på ett träningspass eller annat, men det går ju över.
Jag har lärt mig vad jag kan å inte kan, å jag har ju privilegiet att vara instruktör så jag kan ju bara välja bort övningar som inte känns bra för min egen kropp och välja in sånt som är bra för mig. Fint va? :😁
Så, nu är det bara att vänta å se på provsvar på läpparna, försäka härda ut och, nu när jag skrivit ner allt, bara låta detta vara endel av mig å mitt liv. Man lär sig leva med det mesta antar jag. Jag är ju inte dödligt sjuk, å tack å lov har jag en fantastiskt stor livslust numera och energin jag fått tillbaks nu får jag använda till nåt bra.
Träningen har i allt detta varit min egen medicin och det är en BRA medicin.
Det var det om detta. Nu lämnar vi detta med sjukdommar tycker jag å siktar in oss på roligare saker framöver.
Att dansa och att köra step är bra, det ger hela min kropp en dos av det den behöver.. Glädje , rörelse, koorination för hjärnan och jag får, som ledare , häva ur mig en massa energi och får ny energi tillbaks av dom som är med på passet.
Pilatesen ger mig en stark rygg och en smidig kropp och ett lugn jag behöver för att stilla min brusiga hjärna
Ett å annat "köttar pass" går jag på. TRX är favoriten. Styrka med bara kroppen som belastning. Bra för hela mig.
Numera är jag mindre intresserad av löpning, spinning och hård styrketräning. Det ger inte mig å min kropp så mycket bra saker längre, även om det är kul nångång ibland.
Men jag känner att jag ändrat lite fokus på träningen och det är väl bara naturligt att det blir så med tiden.