sunkmamma.blogg.se

Visst är det  så att när det börjar vara vår vill man kliva ur sin ”gamla päls” och in i en ny och fräsch. Man vill ut, man vill förnya, man vill LEVA!

Jag har inte upplevt det så starkt de senaste 2 vårarna eftersom jag varit uppfylld av andra jobbiga tankar.  Men nu känner jag av vårkänslorna på ett helt annat sätt.

Jag läste i en tidning nyligen att Skilsmässor är smittsamt. Jag vet inte om det är så, men det är väldigt många som har, håller på eller skall separera bland mina bekanta och i min närhet.

Man blir förvånad av en del medan på vissa har sett det länge. När Jimmy separerade var det en stor nyhet i Burträsk eftersom det inte var så många tidigare som gjort det. Det blir konstigt bland vänner och i bekantskapskretsar.  

Hur skall man hantera en ensam separerad person?
Hur skall man sen hantera den ”nya” som kommer in?
Kan man vara vän med båda parter och hur då?
Hur blir det med barnen och deras vänner?

Jag sa till Jimmy att dom förmodligen var startskottet och att fler skulle följa, och så blev det. 

Bland mina vänner är det tyvärr, kanske man måste säga, lite vanligrare. Min separation gick väl inte helt obemärkt förbi, men det var inga konstigheter. Det enda som varit konstigt i detta är nog Peter och hans val att helt ställa sig på sidan och hålla sig undan. Flera av Peters vänner säger att dom kommer att fortsätta bjuda in oss båda på saker och inte ”välja” ut nån.  Och det har varit så hela tiden. Till en början valde jag att inte gå på saker för att Peter skulle få en chans först. Men nu är det snart 2 år sen och sista året har jag valt att delta på saker med resultatet då att Peter hållit sig utanför. Men igår när jag träffade honom fick jag en känsla av att han strax är på banan igen.

Jag har vänner som är mitt uppe i en separation, några som går och funderar och vänder hit och dit på problem, och så nån som precis tagit beslutet.  Alla ni står inför jobbiga tider och det är ni alla medvetna om.  För mig tog det ett år att komma till beslut och två år att komma vidare.

Beslutet att separera eller lämna nån kommer av timmar / dagar/ månader eller år av funderingar, kval, ångest och tårar, dåligt samvete för att man sårar en annan person, sina barn, ställer till det för omgivningen. Man har svårt att ta beslut för att detta är vad JAG vill, det är egoistiskt och ingen vill vara egoist.   När man väl kommit fram till beslut kommer nästa: vem skall flytta och vart?
Jag tänkte; bara jag kommer mig till min lägenhet och får börja om så blir allt bra.
MEN det är då det verkliga arbetet börjar. Då är man själv med allt. Jag och Jimmy hade en gemensam resa i detta på var sitt håll men det spelar ingen roll. Det är tungt.  Men jag tror man måste ta den där tiden att hela, ta reda på vad man vill och vem man är.

Att separera är en sorg, ett sorgearbete, men det tar en vidare. Man blir en annan människa, men lär sig otroligt mycket om livet och om sig själv och om andra.  Ur tårarna, ångesten, det dåliga samvetet och skammen kommer nåt nytt.
Det spirar.
Och till er alla som är inne i denna sväng just nu vill jag bara säga, att det kommer bättre tider. Det är tungt, hopplöst och livet känns ibland som det är över. 
Jag vet,  jag har rest genom detta.

Jag delar den erfarenheten och alla känslorna med den man jag älskar och  strax skall flytta ihop med.  Vi har gått igenom samma sak, gjort samma misstag. Jag hoppas det har gett oss båda den grund och den styrka som gör att vi kan hålla ihop resten av livet.

Ni alla kommer åxå en dag att hitta den person ni kan dela allt detta med. Jag hoppas verkligen att ni alla får uppleva känslan av att vara riktigt kär. Ömsesidigt förtroende, trygghet, glädje och lycka.

Jag trodde aldrig jag skulle känns såhär när det var som tyngst. Men nu är jag där. Jag klarade det – VI klarade det och det kommer ni åxå att göra. Kramar till er alla som läser, men främst till er som är inne i detta just nu.  Ni vet ju vilka ni är.