Onsdagstankar 8 Mars 2023

Här kommer lite Sunkmamma tankar på Internationella kvinnodagen. 
 
Nu när jag passerat 55 och börjar glida in mot "seniorstadiet" så får jag tankar i skallen som inte funnits där tidigre.
Eller egentligen har dom kommit smygande sen jag fyllde 50.
Det är mycket om livet, vad man gjort, vad man ska göra och vad man skall prioritera osv. 
 
Tidigare tänkte jag att det skulle vara kul å resa hit å dit eller göra det å det, prova saker, byta jobb, utvecklas, hitta utmaningar osv. Men så tänker jag inte längre.
Nu har jag börjat begränsa mig till vissa saker som jag verkligen på riktigt kan ha en chans att hinna och orka göra.
Jag vill fortfarande se en massa saker i världen, men realistiskt sett så får jag begränsa mig lite där.
Jag är inte ävertyrligt lagd och har aldrig varit heller, men jag har som ändå haft med i tanken att åka på långresor "framöver" .
Men nu inser jag att det är aldeles för mycket tid som går till att resa långt.  Åka flyg , som jag för övrigt hatar, i massor av timmar för 2 veckor i solen när det finns sol på närmare håll till exempel.
 
Jag har som strykt Yogaresan till Indien å andra ställen långt bort. Maldiverna, Mauritius och Australien har länge stått på min önskelista, men nu får jag inse att jag inte kommer att lyckas ta mig dit innan jag somnar in för gott.
 
Nu tänker jag mer att det går att njuta av värmen på närmare håll och mer tillgängligt bara nån timmes flygresa bort.
Asien och Fjärran östern får nog förbli outforskade ställen i mitt liv. Eller i Thailand har jag ju varit 1997 och det var inget speciellt med det som gör att jag måste åka tillbaks.
Eller så blir jag en såndär "globertrotter pensionär" som åker på PRO resor hit å dit...eller nä, förresten. Det har jag svårt att tro. 😃
 
Att resa "framöver" vet man ju inte ens om det går heller. Världen förändras på ett mindre spännande sätt, och tid, prioriteringar,  pengar och tillgänglighet spelar en stor roll för resandet i min värld. Det får inte vara krångligt. 
 
Sen när det gäller jobbet då.
Bara när jag slutade på Martinsons 2017 kände jag att jag ville ha mer utmaningar, jag var hungrig, ville lära mig nya saker, utvecklas.
Men nu är det mer tanken på hur jag skall avvecklas på ett snyggt sätt som snurrar i skallen.
Hur jag skall hålla mig på samma plats sista åren utan att ställa till det för mycket. 
Jag trivs jättebra på mitt jobb och vill inte byta om jag inte måste. Jag känner mig tillfreds med att göra saker som jag kan och behärskar och än så länge är det roligt också och jag vet att jag gör ett bra jobb även om det för tillfället är aldeles för lugnt för att jag riktigt skall känna mig riktigt nöjd och ha en känsla av att jag gjort ett bra jobb. 
 
Jag har aldrig varit rädd för nya saker, system och arbetssätt men nu känner jag mig nöjd och skulle kunna sitta på just denna stol med dessa system sista 15 åren utan problem. Det är också en ny känsla. 
Jag kan det här och jag känner mig trygg med det. Jag behöver inte mer drama heller.
Under tiden på Martinsons sjösatte vi ett nytt system och skapade nya rutiner runt det under några år, det var en krävande tid som jag inte önskar tillbaks.
Men det var himla kul att ha varit med om en sån process. Jag å Jimmy brukar prata om den tiden och vi är överens om att vi verkligen fick till nåt bra under de åren, även om det krävdes lite väl mycket av oss alla på den lilla avdelningen. 
 
Nu följer jag med nyfikenhet mina döttrars planer framöver, dom som har hela arbetslivet framför sig.
Dom kan hitta på vad tusan dom vill egentligen och det är ju spännande.
Vilma läser just nu upp sina betyg för att kunna läsa vidare och det tycker jag är helt rätt, även om hon just nu inte vet till vad, men det kommer.
Hon har ju, som sagt, hela livet på sig. 
Själv klurar jag mer på vad jag skall sysselsätta mig med de 10 första åren av pensionen tills Jimmy blir pensionär. Men det löser sig nog. 
 
Det som är sämre med att bli äldre är känslan av att man liksom gjort sitt.
Jag har levt ett ett bra liv och nu behöver jag inte mer än det jag har nu. Jag kan parkera där jag är och bara vara även om det låter ofantligt tråkigt.
 
Uppenbarligen finns fortfarande chansen att kunna utmanana med saker som det jag gjorde i Stockholm härom helgen, men jag söker inte efter såna utmaningar längre. Kommer dom i min väg så gör dom och då får jag ta ställnig till saker och ting när dom kommer framför näsan. Hanna Rydmans Körensembler vet jag ju kommer ha endel på G framöver, men det skall kännars rätt och roligt och inte för krångligt.
 
Det kan också vara så att det är känslan av att jag måste passa på medan jag kan och orkar. Kroppen blir äldre, tröttare och bekvämare. Jag kommer på sikt inte orka flänga å fara å greja på som tidigare och jag behöver inte vara med överallt heller. Jag behöver mer återhämtning nu och uppskattar helger då det inte händer ett skit, men dom får inte heller bli för många. En blandning är bäst. 
Jag har mina vänner som jag trivs med och känner inget behov att utöka den vänkretsen.
Sen är det ju nån vän som jag tappat bort längs vägen som jag saknar och skulle vilja få tillbaks. Men det hänger inte alltid på mig tyvärr. Så det får vara som det är nu. 
 
Hålla i träningspass är nåt jag fortfarande behärskar och tycker är roligt och det verkar deltagarna ochså tycka eftersom dom kommer och så länge det känns kul fortsätter jag med det, även om jag känner att återhämtningen även här tar längre tid efter ett hårt träningspass nu än förr om åren, men det är ju bara en av de saker som jag får lägga till känslan av att bli äldre. 
 
Jag har många aktiva år kvar om jag sköter om mig och min kropp och om jag får vara frisk så jag skall bara ställa in mig på att njuta av livet nu så länge jag kan.
 
Ja det blev ju lite längre än vad jag hade tänkt mig, men så blir det ibland på den här bloggen. 
Bild från Stockholm.
Det är inte ofta jag piffar mig såhär. Marie hade fixat mitt hår och jag kände mig verkligen fin. Lösögonfransarna satt på plats hela dagen å kvällen och det är ju en bedrift i sig.
Bara att börja greja med såna efter 50 är ju lite spännande.
 
Men när jag nu ser på bilder av mig själv så ser jag ju att jag börjar se gammal ut. Men det bryr mig inte så mycket. Jag gillar mina rynkor, det är ju ett tecken på att man levt ett liv och man är ju i den ålder man är. Det finns många 55 åringar som ser mer slitna ut än mig.
Det som är jobbigt är att kroppen börjar vara öm här å där och att man hör å ser sämre osv. Alla små inflammationer å annat man får sitter i längre och man "samlar dom på hög" märker jag. Alla går inte över.