sunkmamma.blogg.se

Ja det händer ju inte så mycket runt kring just nu.

Jag tränar än så länge på som vanligt. Badhuset har öppet och även 360.

 

Det är dock mycket mindre deltagare märker man och 360 har bantat antalet platser så det är luftigare i lokalerna nu. På badhuset märks det också såklart och nu har valt att plocka bort mitt söndsgspass, men torsdagarna är kvar än så länge, min fasta step grupp. Men man märker en stor skillnad, ungefär hälften av alla är borta.

 

Jag har ett stort behov av den sk "egentiden" nu , förmodligen för att man hänger upp i varandra hela kvällar och helger. Jag är en del i Vilmas lägenhet nu. Där är det bara jag när inte Vilma är hemma och det är fint och städat och jag behöver inte gå å vara irriterad på allt. Hemma håller jag mig ganska mycket på övervåningen med katten och mina växter å Netflix såklart. Alla har gått ner i nåt "sleepmode" nu då man inte kan göra så mycket mer än hänga hemma . 

 

Jag har lite panik över den dagen vi alla måste vara hemma instängda i huset. Men den dagen den sorgen om det blir så. Då får nog vi nog bli bättre alla på att hjälpas åt med allt hemma, det funkar inte för mig att gå å vara irriterad hela tiden som det är nu. Men det är bara jag som påverkas,  så just nu försöker jag bita ihop och hålla det inom mig så gott det går.

Det finns ju mycket allvarligare saker att lägga energin på egentligen, men jag kan inte rå för att jag reagerar på saker som jag gör. 

 

Det är påfrestande tider för alla, oron ligger över en hela tiden och man matas dagligen med information om det stigande antalet smittade, och för mig med min stökiga hjärna är det lite jobbigt emellanåt att hålla den våta filten på avstånd och jag märker att jag kryper in i mitt skal mer.

Många kommer ha det kämpigt på olika sätt en lång tid framöver och det påfrestar allt när det är som det är nu, förhållanden och andra reationer kommer att sättas på prov.

Förhoppningsvis så är det MC tider på riktigt snart så jag kan ta mig iväg om jag får den där "paniken" . Vilmas lägenhet är ett andningshål även om det är en källare.

 

 

Det jag just nu oroar mig för är Vilma.  Hon har inget jobb och ingen inkomst och det är inte lätt att få nåt jobb heller för henne som det ser ut nu. Men så länge läget är som det är kommer jag inte att säga upp hennes lägenhet. Hon själv är mycket i Umeå nu, så nån av dessa två källarboenden är alltid "lediga" just nu iallafall. Vi får se hur läget blir framöver. 

 

Ida börjar sitt nya jobb på onsdag, på sin 22a födelsedag och det känns ju skönt. Även om hon har A kassa under sin arbetslöshets tid så är det behövligt att ha nåt vettigt att göra om dagarna. 

 

Vi har det inte alls så farligt än här uppe i norr. Det verkar ju vara värre i söder med smitta å annat, så än känns det hyfsat lugnt även om man såklart får vara försiktig och vi vet väl alla att det kommer smygande uppöver så sakteliga. Med fasa väntar jag på kulmen även här...