sunkmamma.blogg.se

 

Nu var det länge sen det kom tänkvärda ord från Sunkmamman.

På senaste tiden har det mest varit rapporter från livet och vad som händer och det är ju kul.

 

 

Men jag känner inte att jag fömedlar nånting längre, så jag fuderar nog på att lägga ner bloggandet. 

 

Jag tycker fortfarnde om att skriva och det kommer jag fortsätta med, men det är ju kanske inte så intressant att läsa för andra .

 

Syftet med bloggen när jag började skriva för 5 (!) år sen snart , var att skriva av mig och det har jag gjort. Massor av text har det kommit från Sunkmamman genom åren och denna tid på året är som värst för mig fortfarande.

Det är våren som ställer till det. Förmodligen för att jag haft mina värsta perioder de senaste vårarna.

2012 var ju historiskt jobbig och bara av ingen anledning alls satt jag å funderade på den våren häromdagen.

 

Jag har som lämnat det jobbiga bakom mig känner jag, men just häromdagen kom allt över mig på ett märkigt sätt. Men nu räckte det med att tänka på det en liten stund sen var det som över....

 

Mycket har jag gått igenom de senaste åren. Förrutom det uppenbara... en skilsmässa, tre flyttar, en ny sambo, ett äktenskap, nytt jobb och en massa annat på vägen så är det min inre resa jag tänker mest på.

 

På "kul" läste jag igenom det jag skrev samma tid 2013, altså för 4 år sen... DÅ var det riktigt jobbigt, det var berg och dalbana och jag ser på bilderna jag tagit på mig själv att jag mådde skit. Skiten kom ut i text och det hjäpte mig att orka mig igenom det hela.

 

 

Det, Jimmy, min familj och mina närmaste vänner ....

Det var jobbigt överallt och Hällnäs var mitt andningshål då.

Här är några texter från i April 2013

 

 

 

 

Jag har gått vidare, jag har stängt endel dörrar och jag ältar inget längre.

Det där är ett gamalt liv. Jag är glad idag, mår bättre än jag gjort på många år.

Jag har "hittat mig själv" som det så fint heter. Jag har en bra familj, några nära vänner och några bra väninnor.

 

Jag har inte samma förhållande till mina vänner nu som tidigare, men det beror på vart våra liv tagit vägen. Jag har flyttat från dem och då krävs det engagemang och vilja från alla att hålla saker vid liv och i min välrd finns den viljan fortfarande och tack vare våra "Halv åtta hos mig" middagar så håller vi alla det vid liv.

 

 

Det är den viljan och den känslan som gör att jag lätt åker 16 mil tur å retur för att umgås i Rödå. Det är åxå därför vi kommer fira Valborg där. För att det är en fin tradition, vi trivs båda där och livet är enkelt i "Världens bästa by".

Minnena finns men dom jobbiga är borta nu. Dom finns där men dom tar inte över längre.

 

Jag har inte skrivit en enda gång denna vår att det är jobbigt, för det har inte varit det helt enkelt. Visst, min Tinnitus har ju varit i vägen, men orken och viljan att jobba med den finns nu. Svackor, trötthet, ilska och sorg blandas med glädje, förväntan och hopp precis som ett vanligt liv skall vara.

 

Jag vet att jag skrev tidigare att jag provade äta "antidepressiv" medicin under en period, men slutade med det. Men jag vet inte om jag skrev att jag började igen.

 

1 Januari bestämde jag mig för att äta hela denna vår och se hur det känns. Jag kan inte påstå att jag har några fler biverkningar än att suset ökat.

 

 

Jag mår bra, känner mig stabil och jag kan faktisk komma på mig själv att tänka "oj, här borde jag må dåligt eller reagera si eller så" men det gör jag inte. Jag kan "känna av" den jobbiga känskan, men det kommer inte över mig på samma sätt.

 

Det var länge sen jag kände hopplöshet och en känsla av att vara less på livet. Jag har inte haft panik attacker och jag har på det hela haft en bra upplevelse av dem, så jag kan inte se nån anledning att sluta just nu iallafall...

 

Sen kan man ju tycka vad man vill om den medicinen och jag tyckte själv innan jag började att jag inte ville kapa mina toppar, men det har jag som inte heller gjort.

Jag hade tidigare inställningen av att det var ett "fejkat" välmående om man gick på medicin, men för mig funkar det just nu, fejk eller ej.

 

Jag vet att kroppen har bra minne och eftersom jag så många vårar nu mått skit så känner kroppen att det är dags att slå på den känslan nu, men i vår har jag klarat mig från det , och är det bara det som behövs så får det vara så. Jag kan behöva några bra vårar nu framöver så kroppen får lära sig att vårarna, det är fina perioder, för det är det.

 

I vår ska vi ha kattungar, jag skall försöka ta MC kort, vi skall göra om köket, sätta upp växthuset, jag har nytt jobb och idag har jag åxå påbörjat processen att bli ljushårig igen.

 

Jag ser på alla bilder se senaste åren, en svarthårig Sunkmamma, och förvisso är det ju fint, men efter 20 år är det dax för nåt nytt kände jag.

 

Frissan kämpade på i nästan tre timmar idag, och lyckades ljusa upp det ganska myket, men det är inte lätt med de genomsotade topparna, så det kommer bli fler varv innan jag är helt nöjd.

 

Svårt att se skillnaden på bilderna kanske, men ljusare blev det och det känns bara fint!