Syftet med livet är att vara lycklig - Dalai Lama

Jag slutade ju med medicinen ( Sertralin) för snart ett år sen och har mått bara fint efter det.

En bit in på nya året började det gå lite trögt av många olika anledningar.  Jag vet ju av erfarenhet att just våren kan vara lite tyngre, så jag har ju nästan väntat att det ska komma en krasch … dumt att vänta på det, men man har ju ett kroppsminne som ligger å lurar där i bakgrunden nånstans och framför allt en hjärna som stökar till det ibland.

För någon vecka sen började jag känna av den våta filten och även lite tendens till ångest och lite annat sånt, så jag tänkte vara lite smart och stoppa detta innan det gick för långt, så jag inte skulle hamna på botten igen. Nåt jag är rent LIVRÄDD att göra!

Hade ju kvar medicin sen sist så jag tänkte att det kan vara smart att stötta upp allt detta nu med en liten dos Sertralin under en period.

Jag hann äta ett par dagar innan insättnings symptomen startade. Hjärtklappning, darrningar, kryp i benen, rastlöshet, ökad tinnitus och svårt att sova…en känsla av meningslöshet och allt annat som jag INTE vill ha i mitt liv.

Vet ju att det är en övergående period i början på några veckor, men sist jag började med dessa mediciner så kände jag inte av symptomen alls.

Den enda anledningen jag kan tänka mig var att jag DÅ mådde så dåligt att symptomen var samma (eller lättare) som mitt mående i övrigt.

Jag har ju mått så bra senaste året med ”egen medicin” i form av Yoga, rätt träning och mat. Sömnen har funkat klockrent, så varför i hela världen utsätta sig för detta då? EN svacka kan man väl hantera ändå?

Mitt beteende att fly undan så fort det går trögt är jag bekant med. Tjurskallen gäller bara när jag har ett MÅL, inte när jag stöter på svårigheter.

Så…. jag slutade helt enkelt tvärt efter en vecka… Det är ju inte en optimal lösning att äta medicin när man egentligen inte mår dåligt funderade jag. Jag måste ju kunna hantera detta på annat vis. Så det gör jag nu. Biverkningarna var ju fasen värre än själva dippen denna gång, så nej tack för nu i alla fall.

Sviter efter min medicin vecka har jag såklart fått, men jag får skylla mig själv. Medicinen är fantastisk (i alla fall, för mig) när man mår skit, och hjälpte mig att hålla mig flytande när jag mådde som sämst men jag gör ju inte det nu.

Alltid lär man sig någonting.

 Att jobba med sig själv är ju nåt jag i alla fall lärt mig, och att ta hjälp är inget fel om man måste, men uppenbarlige inte när man kommit dit jag är nu.

Nu är resten av kartongen inlämnad på Apoteket återvinning och jag tänker fortsätta jobba med mig själv och ta hand om mig på det sätt jag lärt mig senaste åren.  Kommer det en djupare svacka framöver ska jag ta mig en ordentlig funderare innan jag gör nåt sånt här på impuls…

Nu är jag ”ren” igen och de känslor jag känner har inget med medicinen att göra.

En erfarenhet rikare på kuppen.

Detta är ju ren lycka. När tjejerna kom och "kidnappade mig" på jobbet och bjussade på middg på min födelsedag.
Just nu är detta den enda medicin jag behöver för att må bra. Jag får så mycket glädje och energi tillbaks av dessa två, så jag kan leva på det! 
Alla år man slitit och uppfostrat, sovit lite och gnatat och gnällt, kämpat och stöttat.... då är detta verkligen belöningen!
Dessa två plus alla andra i min fina familj och alla mina fantastiska vänner. Bätre medicin går inte att hitta! 

 

 

Taggar: ADHD/ADD, Diagnoser, Livet, Psykisk ohälsa;

Kommentera inlägget här :