Bestäm dig för att se möjligheter istället för svårigheter! - Paul Brunton

Igår gjorde jag en sån djupdykning som jag gör ibland… Jag låg under den våta filten å tyckte synd om mig själv. Allt kändes bara eländigt, hemskt och tråkigt.

Jimmy drog iväg på morgonen, å bara det att han inte kom in å sa hej då till mig som han brukar innan taxin kom, kändes som en dålig start på dagen. Eller en dålig start på veckan helt enkelt. Att han sen ska vara borta hela långa veckan är jättetrist.

Jag körde ett step pass på kvällen som gick urdåligt. Ryggen bråkade med mig hela passet och jag hade så hög puls att jag trodde jag skulle svimma flera gånger. Tur gruppen är duktig och kunde jobba på fast inte jag orkade.

 I söndags när jag skulle plocka ut linserna så missade jag linsen och nöp jag fast i ögat istället vilket resulterade i ett sår på ögonvitan, så nu kan jag inte ha linser på några dagar. Jag har fått allergiska utslag på fingrarna efter en ny gelé som jag tydligen inte tåld. Jag har därför tagit bort gelen och bitit ner naglarna helt och även bitit så mycket så det blöder å gör ont i nagelbanden.  Det fanns inga tider förrän om flera veckor hos frissan jag brukar gå till och jag börjar se hemsk ut i håret. Det är höstlov och barnen är lediga och uppe sent.  Det är kallt, jag känner mig ful å fet å …

…ja ni hör ju….

Allt detta låg jag å ältade hela kvällen å såg avsnitt efter avsnitt av ”Orange is the new black” och tyckte synd om mig själv och hoppades att nån skulle förstå min misär och komma å rädda mig från allt, eller att Jimmy skulle begripa att han måste komma hem å hålla om mig.

Jag började fundera på hur det var 2013, när allt alltid kändes sådär. När allt var mörkt å eländigt och den våta filten fanns i närheten hela tiden. Å då blev det ännu värre eftersom jag var helt övertygad om att jag skulle må sådär resten av livet nu.

Tillslut orkade jag inte med mig själv. Gick ner till köket och tryckte i mig några riskakor ( ja så tråkigt är det) , sen  la jag mig i Vilmas säng, dels för att katten låg där,  men också för att man inte hör lika mycket från resten av huset i hennes rum å hon var inte hemma. Men Inte kunde jag somna för det.

MEN

Idag känns det mycket bättre!

Denna ”mini dipp” kanske behövdes, en kväll av ältande och att riktigt få gosa ner mig i mitt eget lilla elände och tycka så synd om mig själv tills det inte går att älta längre. Det finns ju egentligen inget att tycka synd om, men när jag är nere i hålet finns det absolut inget som helst positivt och jag är samtidigt så arg på mig själv för att jag inte är starkare.  

Jag är 50 ÅR!!! Har gått igenom 2 skilsmässor och över 20 flyttar i mina dagar. Visst ska jag väl kunna klara av lite motvind.? Men såna där kvällar är jag 6 år igen och behöver både napp och snuttefilt och nån att hålla i handen.

Men ikväll ska jag göra nåt kreativt av min ensamtid. Jag skall pyssla lite mer hemma, kanske baka (???) eller nåt annat som jag aldrig gör. Eller bara se några fler avsnitt av ”Orange is the new black” och känna hur härligt det faktiskt är att få göra det en kväll!

Jag är glad att dippen var kort även om den var jobbig och jag hoppas det dröjer innan den kommer tillbaks. För det vet jag nästan säkert att den gör….( jodå, en kant av den våta filten ligger kvar som sagt) 

 En positiv bild från 40 års festen vi va på för nån helg sen... 

 

 

 

 

 

 

Kommentera här: