Huset
Nu har vi bott i Burträsk 4,5 år.
Första tiden var som upp å ner. Vilma trivdes inte på skolan. Ida var för långt bort i Umeå och det kändes som vi inkräktade på grabbarna och tog plats å därmed skuffade undan dom. Jag försökte styra upp så gott jag kunde, men det är ingen enkel situation att flytta in i ett hus som vi gjorde.
Så här i efterhand borde vi ha sålt huset å köpt ett eget, kastat ut allt å köpt nytt. Å jag vet att jag föreslog det också, å vi kollade lite på hus men hittade inget vi kände för.
Men det finns ju annat man kan göra . Vi kunde ha pratat mer med kidsen om allt som dök upp, eller kunde dyka upp. Nu har vi tagit allt eftersom vilket har gjort det hela till en onödigt lång process, då vi redan från början kunde räkna ut vart det skulle bli problem.
Det ÄR inte lätt att tussa ihop 3 halvvuxna barn som inte valt eller önskat att få bo ihop. Att två dessutom är lika gamla och av olika kön gör ju inte saken lättare.
Helt olika uppfostran, krav och regler och olika sätt att hantera saker, ja ni förstår ju.
Men jag tror det blivit ett hyfsat resultat efter dessa år ändå. Vilma och Dennis har båda fyllt 18 nu så det är bara Petter som är ”minderårig” och han är precis nu i tonåren. Men eftersom han var så liten när vi flyttade in så känns det som en lättare sak att hantera för mig i alla fall. Jag känner honom bättre är jag kände Dennis i samma ålder.
Tillbaks till huset.
Allt eftersom vi grejat å gjort om så har det blivit mer å mer en känsla av att det även är mitt hus, vilket det åxå är på papper numera.
Jag har varit med och bestämt över badrum, sovrummet på övervåningen, kök och nu senast ansiktslyftningen i vardagsrummet. Sakta men säkert har jag fått komma in å sätta prägel på huset å nu först känner jag att jag trivs på riktigt.
Det tog ett tag att känna att det verkligen är hemma för mig å inte bara ”vi bor hemma hos Jimmy” känslan. Jag har grejat på gården och jag har pillat i rabatter. Nu är det hallen / toan uppe som vi ska få i ordning efter tak och fönsterbyte. Sen är det nog inte så mycket mer att greja med förrän nån av barnen börjar flytta ut.
Jag trivs hemma nu. Jag känner verkligen att det ÄR hemma. Mitt hus också. Jag behöver inte längre fråga Jimmy om alla småsaker som skall ändras och jag trivs att vara i huset själv nu , vilket jag absolut inte gjorde i början. Nu kan jag verkligen uppskatta de få stunder huset är tomt å jag själv får vara hemma…. Vilket är en fördel nu när Jimmy är borta så mycket som han är .
