Var den du är, var du än är - Nisargadatta Maharaj
Jag fortsätter på ämnet barn idag med....
Jag var ju som sagt hem till Johan och Emma härom dagen och dom skall ju ha barn i Augusti. Det är som fränt. Man åker in på BB två personer och på väg hem är man tre och ett helt nytt liv börjar. Precis så fick jag det förklarat när jag väntade Ida och precis är det. Livet blir sig inte alls likt och nu kan man inte ens tänka sig vad man gjorde innan barnen.
Man har plötsligt nån mer än sig själv att oroa sig över.
Det finns städigt nånting att fudera på. När dom var små var största oron att dom skulle sluta andas, bli sjuka, inte sova, och annat sånt. Nu är oron mer på vad dom kan hamna i.
Det finns alltid nånting att oroa sig över och ibland blir jag knäpp på mig själv för att jag oroar mig över allt möjligt.
Min mamma vet inte allt jag gjort och för mig är nog det svåraste just det att mina tjejer kommer göra saker (gör redan antar jag) som jag inte har en aning om eller för den del skulle gilla.
Jag har haft ett sånt nära förhållande till mina tjejer hela tiden och dom berättar det mesta för mig och ibland mer än jag vill höra, vilket jag sjäkv åxå gjorde när jag var yngre (enligt mina föräldrar)
Men jag är ändå rädd att inte få veta allt och att det skall hända saker där jag inte är med på noterna. Ida har exempelvis redan provat dricka mer än en gång och jag kan ju inte förbjuda henne heller, men jag gillar det inte.
Tack och lov är hon öppen med det och brukar ringa mig när hon är på fest för att berätta hur allt går. Men det är andra saker, skola, jobb, kompisar, sjukdomar, pengar . Allt man bara oroa sig över som förälder. Skall det vara så hela livet? Visst måste man kunna släppa taget lite?
Mycket händer under ett liv och tänker jag på mitt eget så skulle jag inte orka leva det en gång till och vissa saker vill jag inte att mina tjejer skall vara med om.
Den dag dom kommer hem med smått skall man börja om igen, Orora sig över att dom inte andas, skall bli sluka inte over osv, sen är allt igång igen.
Jag fortsätter oroa mig mer för dom än mig själv men det kanske är det som är det normala med att vara förälder. Kommer jag att oroa mig även när jag är pensionär och barnen är stora? Säkert...
Det enda jag kan göra är att ge dom kärlek, få dom att förstå att dom alltid kan vända sig till mig och vill dom ha råd skall dom få det.
Även om jag kanske inte är det rätta att ge råd med tanke på mitt liv. Det jag han säga till dom och till alla är att följa sitt hjärta, vad än folk säger. Sträva efter att vara lyckig och att må bra. Ta hand om familjen och hälsan. Mår du bra så är chansen större att dom runt dig åxå mår bra.
Bild från typ 2010 .....