Alla dör, men inte alla lever

 

Känner mig bara arg just nu. Arg och frustrerad.

Det är mycket som gör mig ilsken och på nåt vis är det lättare att hantera ilska än den andra ”våta filten ”  känslan som är mer diffus.

Framför allt är det situationen på jobbet som gör mig mest arg.

 Vår chef fick ju en TIA förra veckan och har jobbat till och från några dagar, men nu är han sjukskriven helt några veckor.

Min andra kollega som mått dåligt länge började jobba heltid härom veckan, i princip för att Försökringskassan ville det även om hon inte riktigt var redo själv.

Det gick ju inte så bra. Hon mår sämre nu och har varit borta till och från senaste veckan och måste nog gå ner i tid nu.

Jag är inte på nåt vis arg på dom här personerna för att dom är sjuka, men jag är ARG på att det aldrig blir lugn och ro, hur vissa saker sköts som vi inte kan påverka och jag är arg på vad det gör med mig.

Hur skall man kunna återhämta sig och må bra i en arbetsmiljö som man inte vet från en dag till en annan hur den är. Ibland önskar jag att jag var en känslokall och hård person. Min psykolog ger mig rådet att inte låta mig påverkas, att försöka göra mig fyrkantig, men hur himla lätt är det?

Jag är inte tillräckligt stark att göra det då det påverkar mina andra kollegor å åxå mig själv i slutändan.

Vi pratar mycket om detta på våran avdelning och eftersom vi alla är införstådda med problemen så blir det ju enklare-eller svårare.  Jag vet inte. Men det är inte kul att se sina kollegor fara illa och det är inte kul att fara illa själv heller. Skall man hjälpa varandra eller skydda sig själv? Just nu går det inte att göra både och.

Sen har min hälsporre i andra foten larmat om överansträngning.  Jag har ont i den och dessutom har jag varit avdomnat på ovansidan foten i en dryg vecka. Våran sjukgymnast masserade och satte akupunktur på mig förra veckan och Jimmy har masserat flera dagar i rad, men det hjälper inte.

Nu börjar smärtan vandra uppåt och finns i hela vänster ben.

Skit kropp som inte orkar hålla ihop. Man önskar det fanns reservdelar. Träning är ju en av mina verktyg för att må bra, och kan jag inte hålla på med det då blir det ännu jobbigare allting.

Nu blir det ialla fall middag hos mamma och pappa  och sen ett step pass med Rödå tjejerna i Världens bästa by hur det nu ska gå med min hälsporre, bortdomnade fot och onda ben. Vi kör så det ryker. Det håller så länge det håller.

 

 

 
Irriterad , arg och frustrerad Sunkmamma.....

Kommentera här: