sunkmamma.blogg.se

Vet ni  hur det känns när man bara är trött på allt, trött på sig själv, trött på att tänka, trött på att planera livet i minsta detalj och sen ändå inte få ihop alla bitar på slutet.

 

Det känns som nån har hängt en tyngd i hjärtat och det bara vill nedåt. Man vill ligga på golvet och bara göra ingenting. Blundar man kommer tårarna och det är tungt att andas och det finns en känsla av att vilja springa ifrån nånting, skaka av sig, som en hund skakar av sig vatten.... 

Ena stunden vill man skrika och gråta, andra stunden bara krypa ihop i fosterställning och aldrig stiga upp mer. Man fryser inifrån och inga kläder i världen värmer..... Ja...typ.

 

Så har det varit i några dagar nu och det är med våld jag får mig själv ut känslan för att utföra det jag måste. Arbeta, laga mat få ihop livet.....planera, planera och åter planera......

 

Jag stannade i Burträsk igår för att få en kväll med Jimmy, men inte ens det kunde få mig ur känslan, och det är lite ovanligt. Jag var som i dimma hela kvällen, seg, trött ledsen och tung i sinnet.... Tur han hade grabbarna hemma för jag var inte så trevlig att umgås med.... 

 

När jag kom hem idag och började med maten kom Ida hem. Jag gav henne en kram och direkt kände hon att det var nånting, inom loppet av 5 sekunder. Hon frågade vad det var, och varför jag var så sorgsen, jag orkade inte förklara men hon kände att nåt inte var som vanligt.

 

Tjejerna var på bra humör ikväll och tur var väl det. Vi hjälptes åt att möblera om lite och Vilma bakade kladdkaka. Jag körde en Paulo kvart för att se om det kändes bättre efter och jag är förvånad över att min kropp kändes så smidig och pigg att utföra fysiska aktiviteter med. Men nu har jag duschat och känslan är kvar....

 

Jag kan fortfarande inte säga vad som är fel eller vad som hänt för det vet jag inte och ärligt talat orkar jag inte bry mig om det heller.

Den våta filten bestämmer själv när den tänker ge sig av verkar det som och trots att jag använder alla mina knep för att få av mig den så lyckas jag inte. Den får väl ligga där då. 

 

Tur det är Hällnäs i morgon , där kan jag sitta i mitt rum och känna mig hur vissen som helst utan att påverka alla andra i rummet, just nu känns det som en befrielse.