Det viktiga är inte vad som står skrivet på pappret utan vad som står skrivet på hjärtat.

Det är inte ofta under dessa 1,5 år som jag bloggat är jag knappt vet vad jag skall skriva. Just nu har jag ingen aning vad det skall bli, så jag skriver bara, låter orden komma eftersom och så ser vi vad det blir.  Kanske värdelöst svammel för er läsare, men åter igen är det frivilligt att läsa. Jag vill ha med mig dom här dagarna när jag sitter lycklig i min soffa i framtiden och läser vad jag skrev nu när det är som mörkast och tyngst. 
 
Mina tankar idag skapade ett sånt kaos att huvudvärk, tårar, ångest on i magen och extrem trötthet avlöste varandra. Om nån skulle frågan nu hur jag mår skulle jag inte kunna svara. Jag vet inte helt enkelt.
 
Morgonen började i Jimmys hus. Tillsammans med Vilma åt jag frukost och vi följdes till skolan där vi hade ett möte med rektor. Vi fick se oss runt och Vilma fick träffa lite elever. Hon måste ha gjort ett bra intryck för en hel drös av dem har skickat vänförfrågningar under dagen. Jag tyckte det kändes personligt och trevligt. Lite "alla känner alla" stuket och jag tror hon skulle trivas där. 
Vilma var dock inte lika imponerad som jag tyvärr. Inte det minsta faktiskt. 
 
Resan hem gick via Bygdsiljum där jag hann jobba några timmar och sen vidare till Vindeln och Hällnäs för min del. Ingen av oss sa ett ord på hela vägen. Jag kämpade med miljarder tankar och Vilma var nog mest uppslukad av intryck men även av tankar.
 
Jag vet fortfarande inte hur nånting kommer att bli och om det är möjligt så är det ännu tyngre idag. 
Det lutar just nu åt att jag får flytta själv till Burträsk. 
 
När tjejerna var 4 och 6 år valde Lasse att flytta till stan frän Rödå. Han valde att kämpa för sin egen lycka och att komma bort från mig. I samma veva valde han åxå bort att vara mer än varannan helg pappa. Jag har uppfostrat tjejerna helt själv och har aldrig förstått hur han kunde göra det valet.
Nu står jag inför det själv. Att välja Jimmy, Jimmys pojkar och mig sjäv före mina flickor. Det är så det känns och det känns hemskt!
Vad är jag för en mamma som gör det valet? Hur kan man ens fundera på det ? Jag måste ju för tusan göra allt jag kan för att bo kvar i Vindeln så Vilma får gå ut 9an här.
 
Eller? Skall jag tänka på mig själv, min kärlek min ekonomi , tygghet och trivsel och att kanske kunna få ihop lite pengar så jag kan göra roliga saker ihop med tjejerna.
 
Jag både vill och inte vill, kan och inte kan, vågar och inte vågar...... Jag vill ju leta lösningar hela tiden på saker, men vad skall lösas här? Vad kan lösas här? 
Jag bara hoppas att mina val inte gör så mina tjejer kommer att vara bitter på mig framöver. Arga över det jag ställde till med och dom val jag gjorde och vad det i sin tur ställde till med. 
 
Vi har fått ett erbjudande om att komma å titta på en 2a här i byn. Den är ledig från 1 april, om en månad altså. EN MÅNAD!! 
Det är defenitivt inte nånting jag eller heller Vilma är redo för. Vi vill nog bo kvar i huset så länge det går. Så jag vet inte vad jag skall göra med kö platsen. Man får säga nej tre gånger innan man tappar sin plats och detta är ju bara första...
 
Ja... det blev ju några rader för eftervärlden. En bitter, arg, besviken, ledsen, deppad, trött, förtvivlad, uppgiven och just nu väldigt ensam Sunkmamma skall försöka få resten av kvällen att gå så det blir imorgon , så det blir nästa dag, helg och nästa vecka, vår , sommar och höst igen. DÅ vet jag hur detta slutar. Men då skall man väl ta nästa beslut som skall påverka mig en massa annat folk....
Eller så har jag hittat min sten innan dess och krypt under den. Den som orkar får se
 
 
 
Vilmas rum hos Jimmy..... Det blev mysigt

Kommentera här: