Snubbla inte över sådant som ligger bakom dig

Det är nåt speciellt med första snön.

Vilma blev överlycklig i morse, men hon har längtat länge efter snön och kylan och hon  längtar efter julen redan.  Att få pyssla, mysa, baka och greja. Jag känner att jag måste göra allt jag bara kan för att få henne att behålla den känslan.

Min julstämning har tyvärr mattats av genom åren av alla konstiga jular och alla problem kring julen. Vart man skall vara, vart barnen skall vara, inga pengar att köpa julkappar av osv…. men i Jul skall det bli mysigt, nånting att minnas.

Vi funderar på hur vi skall fira julen bara. Tjejerna vill vara i Rödåliden med mina föräldrar och det är ju där jag åxå spenderat alla mina jular som barn och är det julstämning nånstans så är det där. Så det bli nog så.

I fjol var det precis i dagarna som jag kraschade på allvar. Som jag skrivit förut ;  ända sen jag började blogga är ett av syftena jag har just att kunna gå tillbaks och läsa.  Ibland nu när jag läser känns det inte ens som jag skrivit det som står där . Hela September och oktober är nog 100 %  Sunkmamma och nästan som ett stort svart hål numera.  Usch vad jag mådde DÅLIGT.  

Jag har flera gånger skrivit att jag ville vakna upp om ett år då allt var över. Nu är jag där och alla dagar jag har kämpat för att ta mig igenom allt känns nu som en rikedom att ha i ryggsäcken.  Jag skulle inte göra om det men jag är väldigt glad att jag har den erfarenheten nu.  Det jag skrev då  är väldigt värdefullt för mig nu och förmodligen kommer även det jag skriver nu att vara det sedan.  Vem vet var man är om ett år.

Det har varit ett jobbigt år, ett slitsamt, tärande och tungt år. Jag har fått testa mina egna  OCH flickornas gränser både psykiskt och fysiskt och jag är idag mycket starkare än tidigare och har en lite annorlunda syn på mig själv än tidigare. Tjejerna känns mycket stabilare åxå även om dom är mitt i tonåren då det normalt skall vara lite rörigt. Våran relation är bra och vi kan prata om det mesta.

Mitt i allt elände i fjol  kärleken till Jimmy fram. Den växte lixom fram ur smärtan och sorgen vi delade och det känns som det är en av anledningarna till att vi är så starka tillsammans.  Vi fick en väldigt tung start och att vi kände varandra väl innan allt startade var nog en nödvändighet för att det skulle funka.

Fortfarande är vi inte ”framme” vid målet eftersom vi bor i var sin ände av Västerbotten men vi får ihop det ändå ganska bra tycker jag och just nu är det lätt att leva och jag är kär, lycklig och mycket tryggare än på länge. Fortfarande dyker jag ner i hålet och får besök av den våta filten, men jag har lärt mig att hantera det hela även om jag på inget sätt är beredd när det kommer. Men livet är ju så. Trist skulle det väl vara annars….

I morgon är det fredag.  Ida skall med Marcus och hans familj till Sollefteå och bo på hotell och delta i en middag med cancerfonden.  Marcus syster dog i cancer när han var liten och föräldrarna är väldigt engagerade i cancerfonden. Så det är bara jag och Vilma hemma på fredag.  Vi skall laga god mat och se film har vi bestämt och prova lite håruppsättningar på mitt hår inför bröllopet på Lördag. Känns som det kan bli ännu en trevlig helg.

 

 
Snart är det vinter igen.....

 

Kommentera inlägget här :