Varje gång du avlägsnar negativitet i ditt liv, skapar du utrymme för mer positivitet

Snart har hela Juni gått. Nästa vecka är det två år sen jag började må dåligt och det är ett helt år sen jag började blogga. Tiden går fort men ändå långsamt. Nu sitter jag i Jimmys soffa i Burträsk, han ligger bredvid med Fanny i knät och Simba gör sitt bästa för att klösa sönder soffan.
När jag tänker på det känns det fortfarande overkligt allt. Så himla dåligt jag har mått periodvis och fortfarande är det ju inte stabilt även om det är ganska bra just nu.
 
Jag är ganska trött och det känns verkligen som dom sista krafterna för arbetet används nu. Det är en vecka kvar till semestern och jag försöker bara överleva. Känns som jag när som helst kan falla ner i hålet, men jag gör det jag kan för att klara mig. Använder alla knep jag lärt mig.
 
Att vara här i veckan känns bra. Ida är fortfarande i Tärnamo en vecka till och Vilma är med mormor och morfar. Vi grejar på lite här hos Jimmy och kvällarna är mysiga och lugna. Jimmy har grejat lite ute och jag inne. 
 
Fanny blev ju sjuk förra veckan och vi var med henne till veterinären och där hittade dom 3 fula bett som blivit infekterade. Hon blev nedsövd och tömd på var och sen penicillin en vecka. På måndag är det Simbas tur. Då ska hon steriliseras....Nästa katt med tratt.
 
I morgon är det fredag och i helgen har vi inga planer och det känns skönt. Kanske vi åker in på Stadsfesten om vi orkar... 
 
Här är lite bilder i princip från dagen då allt började.... 2 år sedan och jag ser på min blick och på hela mig att jag inte mådde bra... Dagarna efter detta är taget ringde jag VC för att få hjälp första gången.
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Anna:

Åhhh, vännen! Vet ju att du inte alls tyckte om bilderna när vi var där och du helst inte ville ha några med dig hem.... Jag är glad att läsa att du i dina alla känslor ändå känner kärlek, och lycka!! Det går periodvist när jag är inne på din blogg och läser, men du är alltid i mina tankar! Visst är det konstigt också att när man mår mest dåligt så lär man sig om sig själv och omgivningen som mest... man reflekterar och analyserar som tusan och försöker förstå!! Stor kram på dig!! Höres!!

Svar: Ja, livet är bra konstigt ibland. Men efter 2 jobbiga år så har det äntligen börja ljusna. Tyvärr känns det ibland som jag tappat så många år och har så "lite" tid kvar att leva. Kanske jag börjar bli gammal eller så är det bara livets gång i övrigt. Jag försöker njuta av varje dag och av varje stund jag kan få av kärlek och glädje och att hitta dom små guldkornen i livet. Jag saknar dig mellan varven och önskar vi kunde träffas och prata oftare. Jag vet inte om jag inbillar mig, men ibland ser jag nåt jobbigt i din blick som jag önskar jag kunde hjälpa mig med som du gjort med mig när jag mådde piss hela förra somaren. Finns här om du vill, hoppas du känner det. Puss
Maggan

Kommentera här: