sunkmamma.blogg.se

Vi är ju några tonårsmorsor som träffas lite då och då för att prata, stötta varandra och kanske ge varandra lite tips och byta erfarenheter. Nån har erfarenhet av barn med mer eller mindre allvarliga ”bokstavskombinationer” , en annan av  droger och andra sjukdomar och så vidare.  Det är mycket att prata om och varje gång går vi en vända där alla ostört får berätta vad dom vill. Vi har en tystnads överenskommelse mellan varandra så inget far vidare ut ”på byn”

Sist vi träffades var kring skolavslutningen.

Man kan säga att det har hänt väldigt mycket för alla sen sist. Både väldigt smärtsamma och hemska saker men åxå glädjande och trevliga saker.  Det var en känslosam och väldigt berörande träff igår och jag funderade mycket senare på kvällen på det som kommit fram under träffen.

Man får väldigt mycket distans till sitt eget liv när man hör andra berätta och det är ju bra på sitt sätt samtidigt som man lider med andra och deras situationer.

Själv mår jag fortfarande ganska bra.  Det känns som jag går igenom en liten prövning just nu och jag hoppas jag skall klara av det.  Det är mycket på G denna vecka och nästa,  både trevliga och lite jobbiga saker samt yttre påverkan som jag inte kan styra över och jag kämpar för att inte låta det komma innanför ”skölden” som jag lyckats bygga upp.

I natt har jag sovit ganska oroligt och vaknat mycket, drömt konstigt och när jag vaknade kände jag att ”den våta filten” varit in i mitt rum under natten, i fotändan av sängen, men jag lyckades lämna kvar den hemma och jag är tacksam att det var en Hällnäs dag i dag. Jag hade inte mått lika bra i Bygdsiljum.

Jag längtar efter att få träna hårt eftersom jag tror min kropp skulle må bra av det just nu men det är mycket annat på kvällarna så jag vet inte när och hur jag skall få ihop det riktigt.

Jag har börjat tappa extremt mycket hår nu på slutet.  Jag har ju alltid tappat mer eller mindre, men nu är det verkligen MER. Eftersom det är så långt nu så är det hårstrån överallt. Tjejerna har börjat klaga mycket på det åxå nu, så jag bokade en tid för att klippa av det.  Jag har inte klippt igenom det sen i december, bara toppat av det värsta, så det är ju hög tid.  Gissar jag blir av med en decimeter eller så.

Tjejerna är ganska harmoniska just nu. Till och med Ida håller sig hemma på kvällarna och det är inget tjafs, så jag bara hoppas jag får njuta av detta nu ett tag.

Det är inte nån hemlighet för Ida att hon går på på ADHD utredning och idag var vi på ett samtal på BUP. Vi har varit där tidigare utan Ida, men nu var hon med. Vi är alla överens om att hon är en hel annan mäniska nu än i våras och hon har verkligen vuxit som människa och blivit en helt annan tjej, mycket tack vare Marcus. Att hon skulle ha nån diagnos trodde dom inte längre, möjligen en väldigt "light" variant, utan det hon hade våras var en helt "vanig" depression  (vem hade inte det) .  Vi skall på uppföljnning senare i höst då skolan kommit igång ordentligt så får vi se. Det kändes skönt att få prata öppet om allt detta och Ida är helt med på noterna. Hon förstår våran oro i våras och märker själv skillnaden nu. Det var ett skänt samltal och mycket av min oro över henne har släppt, vilket såklart åxå bidrar till att allt känns bätre- Det är två fina tjejer jag har, dom är duktiga, skötsamma och hjälpsamma. Vilma hade lagat middag när vi kom hem. 

I våras satt vi och pratade om ADHD mm på jobbet och en medarbetare la fram sin egen lilla teori krig det hela. Den personen hade gjort ett eget konstaterande och det var att alla familjer som har barn med ADHD var "white trash" så var det med den saken. Personligen tog jag illa upp och blev oerhört kränkt av påståendet, särskilt som personen vet om utredningen kring Ida. MEN nu får jag kanske andas ut och glatt konstatera att jag må vara Sunkmamma och det kanske är samma sak, men nåt uppenbart  "White trsash" verkar jag inte vara ialla fall....Puh....

Jag saknar såklart Jimmy i veckan och att träffa honom på arbetet är nästan mer jobbigt än trevligt när man inte får annat än mötas i korridoren.  Men det är ju så det är nu och jag ställer in mig på att träffas mer senare.  Det blev lite ”oreda” när det är så mycket annat på kvällarna för mig, så jag får se om det blir nån Burträsk kväll i veckan Annars hoppas jag att han kan följa mig hem nästa vecka nån kväll…. Jag biter ihop lite och ser framåt för att inte längta ihjäl mig.

Förra veckan skrev Jennie på Facebook  ”Lycka för mig är att få vakna upp med mannen jag  älskar” Ja, Jennie, det är det verkligen för mig med och jag hoppas ni som kan  göra det verkligen njuter av det.  Det är riktigt fint att reflektera över sånt efter så många åt som ni varit tillsammans Jennie, man tar ju lätt varandra för givet efter några år.

Jag och Jimmy njuter desto mer dom gånger vi kan somna och vakna tillsammans och jag längtar till den dagen vi alltid kan få göra det.  Jag tar inget med honom förgivet och jag hoppas inte det blir så senare heller. Det känns som han fortfarande är lite ”overklig” och jag nyper mig i armen ideligen för att verkligen fattat att han är min kille. Så fantastiskt lycklig man kan vara med en annan människa. Vi har haft ett tufft år och det är mycket kvar att ta sig igenom märker jag, men viljan finns och jag kommer att göra allt jag kan för att få det att funka. Vi får försöka hjälpa varandra genom alla jobbiga saker och perioder så gott det går trots att vi inte lever ihop. Det är kämpigt ibland.

För några år sedan köpte jag en Lundell CD, jag tycker inte alls om honom, vet inte varför jag gjortde det och jag har bara lyssnat på den en gång, men fastnade för en låt som jag tappat bort i minnet i flera år. Lundell fans har säkert hört den, och jag älskar den. Det får bli kvällens avslutning. Han har inte gjort nån video själv på den...Detta är vad som fanns på youtube