Det förflutna existerar endast i våra minnen, framtiden i våra planer. Nuet är vår enda verklighet - Robert Pirsig
Jag kan ju falla tillbaks och bli lite eftertänksam ibland, även om ”Framrutan skall vara större än backspegeln” så är det ju en hel del minnen som skapar känslor.
Igår var jag till Rödå för att hålla i ett Step pass. Jag gör ju det ibland eftersom det var jag som startade upp den gruppen för en massa år sen. Och det är sååå kul att den fortfarande lever på det sätt den gör. Det är i princip fullt varje onsdag och Maria och Malin som har den gör ett fantastiskt jobb.
Jag brukar åka dit å starta upp den, och avsluta den varje termin, jag har åxå hand om det ”administrativa” kring lokalen , betalningar mm..Däremellan kan jag göra ett inhopp, som igår.
När jag flyttade till Vindeln från Rödånäs , 2012 på hösten, så hade jag denna grupp som min ”ventil”.
När man mår så dåligt som jag gjorde då så kändes det som en boost att få åka till Rödå och leda. Det är ju en sak som jag faktiskt vet att jag är bra på, och den feedback jag fick , och även får idag, av den gruppen ger mig så mycket. Sjukt trött var jag då efter passen, för då hade jag två efter varan, men det var det värt att för två timmar få känna sig i sitt esse och skjuta alla dåliga känslor åt sidan. Å en av mina sätt att bearbeta jobbiga saker är ju att träna mig trött… bra eller dåligt vet jag inte , men för mig funkar det och då är ju det huvudsaken. Ju mer energi jag lägger på att trötta ut mig, ju mindre orkar hjärnan snurra, och så är det fortfarande.
Nu, kan ju många tycka att jag är knäpp som åker 16 mil för att hålla i ett enda pass, men det känns som det är värt det. Både för mig och för dom. Sen brukar jag ju passa på att åka till mamma å pappa å äta innan, och dessutom är ju många av mina vänner med på passet, så det ger mig en hel del i övrigt att åka dit.
När jag for hem stannade jag vid ”mitt vägskäl” . 5 kilometer utanför Rödånäs. Där stod jag flera gånger 2012 och funderade på vilken väg jag skulle ta vidare. Det är nåt speciellt med just den korsningen av nån anledning….
Jag valde den väg jag nu är inne på och även om det varit svinjobbiga år så har jag aldrig nånsin ångrat de val jag gjorde. Men det är mycket tankar jag bearbetat i min ensamhet i bilen längs vägen från Rödånäs mot Bygdsiljum….
Rödå känns fortfarande som ”hem” trots att jag inte hann bo där mer än 12 år.
